Toppen men inte målet

Vägen förde oss från kusten, upp på snö fyllda fjäll och ner igen via kurviga små vägar.

Så gick resan när vi närmade oss Nordkaps klippan.
Och tillslut stod vi där framför en vägtullsliknande bom med tillhörande kur.
Sista hindret.
Det var bara att langa upp stora pluskan och betala.
Bommen gick upp.
Vi körde in på parkeringen och vidare ett hundratal meter för att parkera vid stängslet, drygt 300 meter ovanför Ishavets dånande vågor.
Visst hade vi nu nått toppen på vår resa, men långt ifrån målet.

Toppen att nå ett av målen

En smula kommersiellt var det här stället. Men vad ska man göra.
Den skönaste känslan var att stå vid staketet, vänd norrut och veta att du har hela Europa bakom dig och det kalla Ishavet med Nordpolen framför dig.
Här kunde man se vädrets skådespel. Snöbyarna avlöste varandra där ute på havet.
Vädret var extremt skiftande.
Ena stunden såg man inte havet nästa sekund sken solen osv.

Vi gick in och köpte vykort (såklart) de som satt i kassan var svenskar.
Vilket udda sommarjobb, att sitta i kassan i en butik på Nordkap.
Vi stannade inte länge, för jag kände en viss oro som gnagde i kroppen.
Var skulle vi bo i natt?
Det var bra långt att åka för att slippa snön och den värsta kylan.
Så det var lika bra att ge sig av.

Under de sista dagarna när vi träffade resenärer på mackar och så, så var mångas mål Nordkap.
Det blev tillslut så att man pekade med handen, norrut eller söderut för att fråga eller visa om man var på väg upp till Nordkap eller hade varit där.
Nu kändes det skönt att vända söderut.
Peka med hela handen.
Det var lite som en toppbestigning av ett berg, från ett basläger.
Nu var vi på väg ner. Vi kom in i andra andningen, en ny fas på resan.
Och hela tiden mötte vi nya besökare på väg upp.
Ganska många hojar såg vi faktiskt, av varierande fabrikat och sort.
Tyskarna körde: GS 1200 Adventure med kylskåp, satellit Tv och alla andra bra att ha saker på.
Italienarna körde Guzzi med oljiga händer.
Och så var det förvånansvärt många HD eller liknande crome-lok som letat sig upp. Vilka som körde dessa blev jag aldrig klok på.
Känns som det kvittar.

Nu var det bara att stå på söder ut till Olderfjord där vi skulle ta väg E6 mot Alta.

Mot baslägret…





Fin eller ful?



Välkänd vy


De fanns de med riktigt god smak


Som en liten fluga...


Ser ni den?


Tur att vi inte skulle bada, för det snöar där ute.


Liten är stark


Mörkt


Två solar


Resans hjälte


Nu sticker vi...


Mat rast


Stengeten letar skiffer


Krösamaja, nöjd med dagen.