Den lååånga dagen...

Efter nästan 5 mil kom vi fram till Olderfjord, en vägkorsning mitt ute i ödemarken.
Förmodligen en gammal fiskeby. Nu märktes det att det var turism man satsade på.
Flera bussar stod parkerade. De kom från Kirkenes fulla med väl betalande Hurtigruts resenärer som skulle till Nordkap.

Tack och lov slapp vi trängas med dem på vägen.
Vi stannade till vid ett matställe, jag tänkte att vi skulle käka där för att samtidigt värma oss.
Men vi var för tidiga, de hade precis öppnat. En våffla till Linnea skulle de fixa. Jag tog kaffe.
Det var många tankar som snurrade.
Vi var frusna, trötta, lite slitna, och samtidigt förväntansfulla inför den sista biten upp.
Men sen skulle vi tillbaka också, och var skulle vi tälta då?
Inte här i alla fall.

Nu kommer lite skryt:
(ni som inte vill läsa kan hoppa över det här stycket)
Linnea hade imponerat på mig hittills under resan. Hon hade inte gnällt någonting inte ett ord.
Ganska fascinerande faktiskt.
Hon var snarare upprymd och positiv, och såg inga som helst problem i någonting (möjligen knotten i början).
Det gjorde hela resan mycket lättare. Kanske var det till och med en förutsättning för hela den här ”expeditionen” tillsammans.
Tack Linnea för din positiva inställning och avspända stil, och tack för att du ville följa med. Mig har du total impat på. Men det viste du redan.
Slut på skrytet.

Det fanns fler vindpinade själar på fiket.
En skinntorr cykelgubbe från södra Europa, han satt och skrev dagbok såg det ut som.
Han gav intryck av att vilja vara i fred. Kanske skrev han så här i sin bok:
Fick tre punkteringar i går, avverkade tio mil i hård motvind, när vinden vände insåg jag att jag cyklat åt fel håll…

Det var mycket Italienare, Holländare och Tyskar här. Bussarna var oftast fulla med Japaner.
Och så vi. Snacka om en brokig skara.

Nästa mål var den beryktade Nordkapptunneln, 6870 m och 212 m under havet.
Resan dit gick bra.
I nedförsbacken i tunneln (ca 3km) mötte vi en farbror som ledde cykeln uppför.
Det kändes inte så brant, men när vi nått botten och mötte stigningen upp. Då märkte vi hur brant det var.
Efter tunneln stannade vi till i Honningsvåg för att försöka få lite mat.
Vi hittade en pressbyrå liknande affär där de hade hamburgare. Perfekt!
Jag slukade min i ett nafs.
Jag tyckte det gick för sakta just nu, för många stopp. Vi kom ingen stans. Det kändes som vi hade jätte långt kvar, men aldrig kom fram.
Det var nog kombinationen av blåsten från havet, renar som dök upp på vägen hela tiden och en viss trötthet.
Och vissheten om att vi skulle tillbaka samma väg innan kvällen.
Jag blev lite tjatig på stackars Linnea som knappt fick äta ifred. När jag ville komma iväg.
Fy på mig så orättvis jag var.

Det var en lång dag, fortsättning kommer…


Laddar med våffla och kaffe




Ishav och berg



Den låååånga tunneln



Tunneln var ren







Micke