Dagen då vi kände doften av snö, och jag fylldes av fasa när vi kom ifrån varandra i fjällskogen.

När vi planerade resan visste jag inte hur tätt det var med mackar och hur vägarna skulle vara.
Men vägarna var mycket ”bättre” än jag trodde, och bensin var det inga problem att få tag på.
Trotts det blev dagens och resans längsta tankstopp ändå 29 mil.
Det gav ett snitt på 0,44 l/mil. Ganska bra, med tanke på att vi var två och hade full packning.

När man kör så här långt måste man sätta upp små mål.
Det kan vara att: köra tills vi ska stanna för att äta, eller att avverka kommande 14 milen till nästa by, och så vidare.
Det är när man tror eller inbillar sig att ”nu är vi nog snart framme” som man gör sig en stor otjänst.
Det här var en sådan dag, då jag flera gånger missbedömde avstånd och tid. Kanske började jag bli trött.
Eller så var det för dålig skala på kartan.
Skogen blev också brunare och brunare, mindre utslagna björklöv och brunt gräs som precis tittat fram under snön.
Kändes som att resa tillbaka till vintern, en konstig känsla.
Det blev inte mindre konstigt av att vi kände lukten av snö, men såg ingen snö.
Flera mil avverkade vi med doften i näsborrarna. Mycket besynnerlig upplevelse, tills vi slutligen omgavs av vita vyer.

Vägen mellan Kittilä/Sirkka och Inari började bra med kurvor i bästa Sörmlands stil för att efter några mil bli rak, rak och rak…
Å andra sidan åkte vi genom en fantastisk vildmark med otroliga träd. Kors och tvärs sprang det renar över vägen.
Vi hade uppehåll nästan hela dagen och solen sken på våra ryggar.
I Inari kompletterade vi köket med en extra gasoltub, visste ju inte när vi skulle kunna handla nästa gång.
Gasolen var ganska obra. Det tog en jäkla tid att koka vatten i kylan och om det blåste var det nästan tji.
Nu hade det blivit eftermiddag och vi skulle köra sista etappen för dagen.
Molnen hopade sig och landskapet förändrades till en kargare natur i grått.
Efter några mil passerade vi en cyklist med texten ”NORDKAP” på ryggen.
Vi tutade och vinkade, han gav tummen upp när vi körde om honom.
Ett vist samförstånd fanns mellan oss. Fast han gjorde en betydligt större prestation, men väder och vind var vi lika utsatta för.
Det var nästan så att man vinkade när vi såg bilar också, det var så lite trafik.
Senare på kvällen när vi slagit upp tältet och ätit, tänkte jag på cyklisten.
Det var säkert 15 mil sedan vi passerade honom. Var tältade han i natt?
Om han trampade 15 mil om dagen så skulle det ta honom 2-3 dagar att avverka en dags etapp för oss.
Imponerande.

Efter kvällsmaten skulle vi diska och utforska omgivningen.
Vi tog med oss disken och gick genom skogen mot bruset av en fors.
Först följde vi en traktorstig, sedan en stig och sist gick vi rakt ut bland fjällbjörkarna, mot det dominerande bruset från forsen.
Små snöflingor kom dalandes och kylan gjorde sig påmind.
Det var då hon försvann.
Vi var på väg tillbaka när vi stannade en kort stund, Linnea lånade kameran, jag vände ryggen till ett kort ögonblick och hon var borta.
Jag försökte se efter henne men sikten var bara 15-20 meter bland fjällbjörkarna.
Ingen panik tänkte jag (för att lugna mig själv).
”LINNEA” ropade jag, men inget svar. Forsen dånade för högt och jag insåg att hon omöjligt skulle höra mig.
Jag sprang i riktning där hon varit, men såg inget.
Var fan tog hon vägen? Ilskan och oron tog överhand. Jag skrek hennes namn så mycket jag kunde, samtidigt som jag visste att hon inte skulle höra.
Jag försökte orientera mig för att springa i större och större cirklar.
Inget resultat.
Den plats jag för bara någon minut sedan tyckte var så fin, hade nu förändrats till ett ställe som hindrade mig att finna mitt barn. Fan!
Hur många varv jag sprang vet jag inte, men tillslut lyckades jag få en skymt av henne när hon satt bakom en tuva och fotograferade.
Hon var naturligtvis helt ovetande om mitt panikartade sökande.
Jag var otroligt glad att få krama om henne samtidigt som jag ”förklarade” för henne att aldrig gå ifrån mig så där.
Slut på äventyr för idag tyckte jag. Vi letade oss tillbaka till tältet för att sova.
I morgon hade vi en lång och kall resa framför oss mot Nordkap.

Lätt att somna på rakorna


Mellis!


Handskvärmare



Stengeten



Flera rakor 16 mil till Inari


Tidig vår i juni


Här någonstans tältade vi.


Vad blir det för mat?


Mot disken


Diskmaskinen. Fin diskho!



Först traktorstig sedan ko-stig sedan vilse


Det var inte lätt att se henne i skogen, fast det där är ju jag.


Äntligen hittad! Nu släpper jag dig inte.


Ska vi ända hit upp i morgon?


Nordkapp!