Äventyret till glaciärgrottan Mimisbrunnr

Stormvindar fick oss på fall
Dag 11 glömmer jag aldrig..
Mina tankar återkommer ofta till den här dagen och jag får alltid samma olustiga känsla i kroppen. Jag ska berätta varför.

Hjältinnan inne i glaciärgrottan Mimisbrunnr

När jag planerade resan till Norge snubblade jag över en urgrävd glaciärgrotta uppe vid Juvasshytta. Den ville jag absolut besöka. Eftersom vi skulle träffa farmor och Kjell i Lom och utforska de delarna av Norge så tyckte jag att det vore kul om de också kunde följa med in i glaciären.
Jag kontaktade guiderna som ansvarade över besöket i isgrottan och frågade om det var svår terräng till Mimmibrunnr.
- Nej det är en kort och lätt promenad svarade de.
Jag förtydligade att mamma hade nyligen opererat höften och att hon hade höftprotes.. Men det skulle inte vara några problem.
När vi klev ur bilarna uppe vid sommarskidcentret vid Juvasshyttan höll vi på att blåsa bort.
Mamma är liten och lätt och Kjell och jag fick hjälpas åt att stötta henne.
Guiderna var duktiga och hade mycket att berätta, men promenaden till grottan var verkligen ingen lek. Det var ett riktigt äventyr.

Några minuter innan vinden tog oss.

"Stigen" som vi följde hade ett underlag som var en blandning av stenar i storleken kattskallar till större klippblock. Där gick vi och balanserade på stenarna och försökte att stå emot vinden som kom i kraftiga byar. Vid flera tillfällen fick vi hålla emot allt vi kunde för att inte blåsa omkull.
Jag höll i mamma allt jag orkade och jag såg hur hon kämpade i den svåra terrängen och hårda vinden.
Sedan hände det som verkligen inte fick hända.
Vi blåste omkull!
När jag ramlade såg jag i ögonvrån hur hon föll baklänges och satte sig på hårda, vassa stenar.
Tiden stannade.
Efter det fallet måste hon gjort sig riktigt illa, bara hon inte bröt den nyopererade höften, tänkte jag.
Jag frågade hur det gick?
- Det gick bra, svarade mamma. Inga problem.
Vi tog oss upp och kände efter och det hade tydligen gått bra. Och mamma hade fokus klart, vi skulle vidare och fram till glaciären.
Jag hade otroligt dåligt samvete för att jag "lurat med henne", men hon gnällde inget
Besöket inne i Mimisbrunnr överskuggades av den vådliga vandringen, men det var mycket fint där inne.
Vandringen tillbaka gick bättre eftersom vinden var något snällare, men å andra sidan regnade det ordentligt så vi blev ganska blöta.
Susanne gick före och hämtade vår bil för att skjutsa mamma den sista biten, men hon tackade nej.
När vi gick in och värmde oss och fikade berättade mamma varför hon tackat nej till skjuts.
- Det här var en seger för mig, jag bevisade att jag klarade av det här, sa hon.
Jag kan bara hålla med. Du klarade av det! Bra jobbat!
Så då förstår ni kanske varför jag brukar tänka på den här dagen med blandade känslor i kroppen, det var så nära att hon hade brutit något.

Äntligen framme vid glaciärgrottan

De hade ljussatt väggarna så fint där inne, om ni undrar vad det svarta är i den 10 000 år gamla isen så kan jag berätta att det är renskit..

 När vi var där höll de på att bygga en handikappramp så även rullstolsburna ska kunna ta sig dit. Det tycker jag låter bra och så slipper man nöta på den gamla laven som växer på stenarna.
Trots att vi blåste omkull så kan vi nog säga att besöket i isgrottan var värt besväret:)

Länk till glaciärgrottan: http://mimisbrunnr.no/

Dalsnibba och Geiranger

En rundtur med bilen
Dag 10.

Geiranger

Den här dagen åkte vi tillsammans upp till Dalsnibba för att se på utsikten över Geiranger och de stora lyxbåtarna som låg i fjorden.
Sedan åkte vi ner till turistmagneten Geiranger och gick och tittade lite. Det blev en lugn dag och det var skönt att softa i bilen.
Nästa dag skulle vi upp till Juvasshytta igen för att besöka en grävd grotta i glaciären.

Rekvisita från filminspelningen: Into The White. Det var alltså inget riktigt flygplan som stod vid Grotli fjällstation. Se filmen längre ner i inlägget..

På campingen i Lom träffade jag kompisen Hans Rönnegård. Han var där med några motorcyklister för att åka på fina vägar. Hans och jag ska åka motorcykel till Färöarna hösten 2014.

Galdhöpiggen

Vandring upp till Galdhöpiggen
Dag, 9

Familjen samlad på toppen av Skandinaviens högsta berg Galdhöpiggen, 2 469 meter över havet.

Vi samlades vid Raubergstulen Turisthytte klockan 09.30 där guiderna delade ut selar och höll en kort information. Efter det åkte vi upp till Juvasshytta där vi parkerade bilarna vid Galdhöpiggen sommarskidsenter.
Det blåste riktigt hårt och regnskurarna avlöste varandra och toppen var väl gömd i de tunga, grå molnen.
Vi hade svårt att klä oss eftersom det blåste så hårt och regnade. vi visste inte heller hur tungt det skulle bli att vandra. Risken var stor att vi hade för varmt på oss och då skulle vi svettas och bli kalla.
Efter femtio meter fick jag migrän och jag funderade på hur det skulle gå. Jag bestämde mig för att det inte skulle påverka mig eller den kommande vandringen upp till Galdhöpiggen. Efter en timma var migränen nästan borta och det gick bra.
Vi var långt i från ensamma.
Det var hundratals människor som vandrade i två led uppför.
När vi kom fram till glaciären tog vi 10 minuters rast, sedan satte vi på oss selarna och kopplade i hop oss i ett långt replag. Det var folk i alla åldrar och många äldre med en imponerande kondition. Norrmännen är vana vandrare, den saken är klar.
Samtidigt som vi tog de första stegen ut på glaciären började solen skina mer, men toppen låg fortfarande gömd i dimma.
Vandringen var en blandning av att köa och stressa i ett köpcenter bland mycket folk och att befinna sig i en storslagen natur.
När vi passerat glaciären kopplade vi loss oss från repet och kunde gå i "egen" takt den sista biten.
Nu hade molnen över toppen försvunnit och vi kunde se den klart och tydligt. Vi var lite osmarta och hade gasolköket med oss för att göra riktig mat på toppen, men tiden var så pass kort där uppe att det blev stressigt. Vi skulle bara ha tagit med oss smörgåsar eller liknande.
Vi hann i alla fall äta, ta några bilder på toppen.
Vandringen ner gick bra.
På eftermiddagen åkte vi ner till Lom där vi träffade Farmor och Kjell, de fixade god mat, kött o potatis med gräddsås. Behöver jag säga att vi åt så vi höll på att spricka:)
Den natten sov vi gott.

Utsikt från toppen

Snacka om tvåfilig vandringsled

Det blåste kallt vid starten

På tillbakavägen såg jag flera moln som såg it som UFO:n

Det var kul att träffa Farmor och Kjell i Lom

Tankar och tips:
Förra gången när vi avbröt vandringen upp mot toppen, (vi var där med Äventyrsklubben 2011) då gick vi från Spiterstulen som ligger cirka 1 104 m ö.h. Jämfört med Juvasshytta på 1 841 m ö.h. Fördelen med att ta den längre vandringen från Spiterstulen är att man kan gå i egen takt, man slipper gå i replag över de farliga glaciärerna och att det faktiskt är lite lättare terräng. Men som sagt det är cirka 800 höjdmeter längre från Spiterstulen.

Raubergstulen och Jotunheimen

Transportdag, bildag och vilodag
Notera på bilderna vilket fint väder vi hade hela dagen när vi satt i bilen. Kan inte låta bli att tycka att det var lite hånfullt, särskilt med tanke på hur nästa dag startade.

Nu närmar vi oss de snöklädda bergstopparna i Jotunheimen

Dag 8.
Den här dagen satt vi som sagt mest i bilen. vi stannade förstås när vi såg något extra fint och för att sträcka på benen.
På bilfärjan över till Kaupanger såg vi vad vi tror var en tumlare. Det såg i alla fall ut som en delfin framför båten. Det var en stor upplevelse för oss, vi såg även säl i fjorden som vi passerade.
Vi åkte genom världens längsta tunnel som är 24,5 kilometer lång och som förbinder Lerdal med Aurland.
Väg 55 upp mot Jotunheimen är helt fantastisk och där åkte vi från att ha badat nere i fjorden (det var iskallt i vattnet, men soligt och varmt i luften) till att åka över snötäckta fjäll där de hade skidtävling.
I morgon skulle vi bestiga Galdhöpiggen via Raubergstulen och Juvasshytta. Sedan på kvällen skulle vi träffa Farmor och Kjell nere i Lom där vi hyrt en stuga tillsammans.

Bad

Höga snödrivor som dröjer sig kvar.

Erik gillar det han ser

Fantastiska vyer

Lerdalstunneln som är världens längsta vägtunnel

Avkopplad och uppkopplad.

Väg 55 upp mot Jotunheimen

Norsk skogskatt:)

Erik hittade sin paradisö som han vill bo på när han blir stor. Jag förstår varför:)

En minut efter att jag tog den här bilden på Linnea såg vi tumlaren, men vi hann inte ta någon bild..

Camping vid Raubergstulen fritidscenter

Dag 7 i Norge

Fyra vattenfall i Kinsarvik
Den här dagen startade vi med en vandring upp mot Hardangervidda från Kinsarvik. Det finns en vandringsled som bjuder på minst fyra fina vattenfall, en fantastisk natur och ett smaragdgrönt vatten. Det var tillräckligt lockande för oss.
Bitvis var det riktigt brant med hala berghällar och snorig mossa, men det var en fin vandring.
Därefter satte vi oss i bilen och körde norrut och tältade någon stans efter vägen.
Nu hade vi startat uppladdningen inför bestigningen av Skandinaviens högsta berg, Galdhöpiggen, med 2 469 meter över havet.

Vindskyddet till Primusköket ökar effekten avsevärt.

Spana in mossan och vattnet! Vilken natur.

Vi hittade en liten musunge som inte hade lärt sig att gömma sig. Den var helt orädd.

Gott och friskt vatten, bara att fylla på.

Ho ho..

Räddaren i nöden

Containermannen som fick alla att skratta

Linnea lyckades få en bild på Containermannen :)

När motgångarna blir för många och allt känns tungt, då gäller det att tänka positivt och skratta åt eländet.
När vi var tvungna att avbryta vår vandring mot trolltungan var det på grund av flera orsaker, men vi blev alla ledsna och besvikna. Då, tack vare att jag tog på mig min bivanorak vändes vårt negativa tänk till skratt.
Vandringen tillbaka blev därför riktigt rolig och trolltungan finns ju kvar.

Mot Trolltungan

Fortsättning dag 6.
Containermannen räddade situationen

Det sög i vaderna, notera den brantare stigningen längre upp.

Jag kan inte säga att jag var helt övertygad om att det var ett korrekt beslut att vandra till Trolltungan.
Det som talade för att vi skulle göra ett försök var att: vi ville komma till Trolltungan och se hur det ser ut, vi ville vandra och vi hade ju semester och var där för bland annat den anledningen.
Det som talade mot oss var: att vi var dåligt förberedda (vi packade ryggsäckarna snabbt innan vi gick), motivationen var lite blandad Erik ville inte gå medan Linnea hade Trolltungan som sitt mål.

Efter krönet längst upp så fortsätter linbanan en bit till.

Nu var vi i alla fall på väg och vi valde trappan vid linbanan.
Erik var jätteduktig, först ville han inte gå och absolut inte på trappan, men han försökte och gjorde det jättebra. Jag tror faktiskt att han övervann lite av sin höjdrädsla och växte med uppgiften.
Vandringen på linbanan:
Om jag ska beskriva vandringen upp till Trolltungan via linbanan så kan jag säga att först var det cirka 100 meter ganska flack stigning, därefter blev det ungefär lika brant som en normal trappa. Trappa är egentligen fel att säga det är mer reglar eller plankor som är fastspikade på tvären och man vandrar 2 till 4 meter ovanför marken.
Det finns en vajer att hålla i.
Under vandringen blev vi riktigt varma och svettiga, men vi stannade och tog lite mellis och drack mycket vatten.
Trappan tar cirka 45 minuter att gå, stigen tar upp emot det dubbla.
När man gått cirka 35 minuter blir det riktigt brant och stegen är mycket sämre där, det känns nästan som att klättra på en stege. Nu närmar man sig krönet och lurar sig själv, det är nämligen så att efter krönet planar linbanan ut sig, men fortsätter uppför en bit till.
Slutsatsen är att nästa gång kommer vi också gå upp via linbanan.

Här har vi vandrat 1/3 av linbanan. Här ser ni även hur stegen såg ut där de var som bäst.

Väl uppe på fast mark hade vädret blivit lite sämre och vindar drog med sig regnstänk i luften.
Det var mycket folk som hade samma mål som vi.
Erik fick ont i vristen och vi trodde att han hade fått skavsår eftersom han beskrev smärtan som ett sådant. Vi satte på ett plåster och gick vidare.

Linnea och Erik

Efter stund klagade han åter. Eftersom vi hade pressat honom (ja det kändes faktiskt så) att vandra ända upp hit så fick Erik bestämma om vi skulle fortsätta. Det ville han och vi vandrade vidare.
Nu var klockan snart 13.00 och det började bli dags för mat.
Vi såg en stor stenbumling några hundra meter framför oss där vi kunde söka lite lä för att värma lite mat.

Längre än så här kom vi inte den här gången, efter maten vände vi åter.

Vägen dit tog lång tid att gå. Nu hade Erik så pass ont i foten att jag förstod att vi inte skulle kunna ta oss fram till Trolltungan. Men innan jag sade något åt vi frystorkad mat under tiden tilltog regnet.
Till slut sa jag att vi var tvungna att avbryta vandringen och vända tillbaka. Alla blev besvikna även Erik men mest Linnea. För henne betydde det att hon inte skulle nå målet som han hade med hela resan. Jag kände mig mycket illa till mods och kände mig som en riktig svikare. Men som det såg ut nu så hade vi inga andra val, Erik kunde inte gå vidare.

Linnea förstod varför vi var tvungna att vända, men hon kunde inte låta bli att bli ledsen.
Men då kom "Containermannen" och gjorde så att vi alla skrattade så vi höll på att pissa på oss:)
Jag drog på mig bivanoracken över hela mig och ryggan för att få skydd mot regn och blåst och vips hade jag förvandlats till superhjälten "Containermannen". Susanne började skratta hejdlöst varpå Linnea och Erik ser min utstyrsel och börjar skratta så de vrider sig.
Snacka om att gå från gråt till skratt på en sekund. Tydligen såg jag lite lustig ut i mitt regnskydd och det bjöd jag gärna på för att lätta upp den tunga situationen som var nyss.

Bitvis öppnade sig skogen och bjöd på fin utsikt på tillbakavägen.

Containermannen tog täten tillbaka och vi skrattade nästan hela vägen tillbaka till bilen.
Nu valde vi att gå stigen nerför, den var lång, blöt, slingrande och bitvis mycket brant.
När vi kom ner till bilen tog vi en titt på dammen och körde vidare norrut, upp till Kinsarvik.

Vandringen börjar vid Skjeggedal, det blå strecket är linbanan, det röda är vandringsleden. Trolltungan ligger till höger på kartan efter markeringen av hyttan.

Med färsk lax i stekpannan avrundade vi dagen med flaggan i topp, trots motgångar. Här tältar vi på Kinsarviks camping.

Ps: ska försöka få ett bilbevis på Containermannen från Susanne som hon tog med sin mobilkamera.

#trolltungan