Näräventyr

Rävben

Tidigt nästa dag väcktes jag av kråkor och skator som förde ett jäkla liv utanför tältet. Jag stack ut näsan i den morgongrå luften och fick se en stor räv som gick och nosade på packväskorna.

Regndroppar fanns det gott om att fotografera.

Luften såg riktigt regntung ut och jag bestämde mig för att bryta upp natt lägret.
Jag försökte väcka Linnea för att visa henne räven, men då försvann den som en avlöning.
Vi bestämde oss för att dra vidare innan regnet kom.
Kystvej 17 gick mot och över Saltströmmen som har världens starkaste tidvattenström.
Där stannade vi för att ta några bilder.
Jag lovar Linnea var inte imponerad! Men jag är lättroad (gillar att fotografera torkad fisk) och tyckte det var fascinerande att se den kraftiga strömmen.
Under natten och timmarna hit hade jag funderat lite på vår kommande resväg.
Planen var att följa Kystvej 17 ner till Trondheim.
Det skulle innebära fem överfarter med färja och säkert en extra resdag. Vädret såg inte bra ut, regnet tilltog så vi valde väg 812 österut mot E6.
Nu hade vi två saker att återkomma till, Treriksröset och Kystvej 17.
Det skulle visa sig bli en kall, blöt och lång resdag.
Linnea gillade inte att vi skulle ”vända hemåt” hon var helt inställd på att köra ner till Jotunheimen och Lom. Det blev till att köpslå.
Priset för att ta en närmre väg hem blev att vi skulle besöka staden Trondheim.
Väg 812 gick stadigt uppför och snart var vi uppe på fjället.
Här var det snöblandat regn och jag tänkte att ”nu blir vi nog insnöade här uppe”.
Det var svårt på kartan att se vad som var fjäll och så.
Det kom som en överraskning.
I Milsvaer stannade vi vid en liten mysig mack. De sålde skotrar, det fanns post, apotek, och allt annat bra och ha.
Här köpte vi varsin varm macka, snacka om att den smakade gott!
Med nya krafter körde vi vidare.
Om vi hade vetat vad som väntade hade vi kanske stannat kvar på macken.

Saltströmmen imponerade inte på Linnea

Det kommer mera…