Kroppen får lida för allt dumt man gör

Vägen slingrade sig bestämt uppåt.
Tillslut befann vi os mitt uppe på fjället (igen), och ett riktigt ruskväder rådde (igen).
Mina fötter var sedan länge kalla och blöta (igen).
Kylan började kännas i hela kroppen och jag hade ingen aning om hur länge vägen skulle gå här uppe på fjället.

Humöret på topp

Efter några mil anade jag att Linnea också skulle krokna, det här var inte bra.
Mycket riktigt efter 6 mil knackade hon mig på axeln men i samma stund passerade vi en skylt med texten ”Polcirkeln 2km”.
Perfekt, tänkte jag samtidigt som jag blev lite förvånad eftersom vi kört tre dagar söderut och först nu passerar Polcirkeln (igen).
Nåväl, vi hoppades bara att det skulle finnas någonstans att värma oss.
Jodå!
Mitt ute i ingenstans fanns en stor parkering och intill en turistbutik.
Japanska turister sprang in och ut ur bussarna för att låta sig fotograferas vid något monument.
Vi gick raka vägen in i värmen. Nu fick linnea gå och titta på hela sortimentet, allt för att få upp värmen.
Men hon sa att hon inte frös, hon ville bara stanna för att sträcka på benen.
Konstigt?
Jag frågade snällt efter ett par plastpåsar till mina blöta fötter och vips så fick jag två fina.
Jag hade även accepterat fula påsar i det här läget.
Det var skönt att känna värmen sprida sig sakta i kroppen, men riktigt varma blev vi aldrig, inte jag i alla fall.
Det kändes motigt att gå ut till hojen igen men det var inte mycket att välja på.
Ute på parkeringen träffade vi ett par på mc.
De hade kört från Holland och hade för avsikt att köra upp till Nordkap, men vädret tvingade dem att ge upp.
Jag frågade dem hur långt det var till nästa mack, där man kunde värma sig eftersom de kom söder ifrån.
8 mil till Mo I Rana, svarade de.
Precis vad man ville höra när vi skulle kliva upp på hojen.
Ibland får kroppen lida för att huvudet styr.
Det blev några lååååånga mil på fjället och vi hittade en mack redan efter 6 mil.
Vi värmde oss med varm choklad och kaffe. Nu var vädrets makter verkligen mot oss.
Vi pinade på i ovädret, glasögonen immade igen och jag skulle gärna betalat en slant för "automatiska vindrutetorkare". Det var hopplöst att se.
Vi stannade vid en jättefin fjällsjö och vilade lite under ett vindskydd.
Vi drack varm dryck från termosen men vi hade svårt att njuta av den fina utsikten. Det var för kalt och blött.
Det hade blivit eftermiddag och det var snart dags att slå läger.
I natt fick det bli en ”hytte” om/när vi hittar en.
Färden gick vidare.
Det var längtan efter tak och värme som drev oss vidare. Vi hittade en liten stuguthyrning och slog på en tvärnit.
Inte en meter till tänkte vi.
Men jag hade dåligt med kontanter och de tog naturligtvis inte kort. Bara att köra vidare.
När vi passerade ett mindre samhälle letade jag upp en bankomat och fyllde på.
Eftersom vi kört några mil sedan stugbyn valde vi att fortsätta istället för att återvända.
I utkanten av byn låg ett hotel/vandrarhem men där var det fullt.
Bara att fortsätta.
Efter fem mil såg vi en liten skyllt och svängde av.
Nej, här var det också fullt (det var något stor evenemang som slukat alla sängplatser) om ni inte kan tänka er den där lilla stugan?
Frågade ägaren och pekade mot en lekstugeliknande stuga som alla ratat hittills.

Finns det värme?
Ja.
Vi tar den!

Det var skönt att få på sig torra kläder och ni vill inte veta hur mina fötter såg ut efter dagens 49,5 mil.
Vi ringde hem, laddade batterierna och Linnea skrev dagen skörd av vykort.
Sedan somnade vi nog.
Det där med värmen i stugan var nog en överdrift för på natten fick jag dra upp blixtlåset på sovsäcken för att kunna sova vidare.



Polcirkeln


Linneas snygga påse






Svårt att njuta av det fina



Trassel



Dripp dropp...


Det var mysigt i stugan




Micke