Äventyret till glaciärgrottan Mimisbrunnr

Stormvindar fick oss på fall
Dag 11 glömmer jag aldrig..
Mina tankar återkommer ofta till den här dagen och jag får alltid samma olustiga känsla i kroppen. Jag ska berätta varför.

Hjältinnan inne i glaciärgrottan Mimisbrunnr

När jag planerade resan till Norge snubblade jag över en urgrävd glaciärgrotta uppe vid Juvasshytta. Den ville jag absolut besöka. Eftersom vi skulle träffa farmor och Kjell i Lom och utforska de delarna av Norge så tyckte jag att det vore kul om de också kunde följa med in i glaciären.
Jag kontaktade guiderna som ansvarade över besöket i isgrottan och frågade om det var svår terräng till Mimmibrunnr.
- Nej det är en kort och lätt promenad svarade de.
Jag förtydligade att mamma hade nyligen opererat höften och att hon hade höftprotes.. Men det skulle inte vara några problem.
När vi klev ur bilarna uppe vid sommarskidcentret vid Juvasshyttan höll vi på att blåsa bort.
Mamma är liten och lätt och Kjell och jag fick hjälpas åt att stötta henne.
Guiderna var duktiga och hade mycket att berätta, men promenaden till grottan var verkligen ingen lek. Det var ett riktigt äventyr.

Några minuter innan vinden tog oss.

"Stigen" som vi följde hade ett underlag som var en blandning av stenar i storleken kattskallar till större klippblock. Där gick vi och balanserade på stenarna och försökte att stå emot vinden som kom i kraftiga byar. Vid flera tillfällen fick vi hålla emot allt vi kunde för att inte blåsa omkull.
Jag höll i mamma allt jag orkade och jag såg hur hon kämpade i den svåra terrängen och hårda vinden.
Sedan hände det som verkligen inte fick hända.
Vi blåste omkull!
När jag ramlade såg jag i ögonvrån hur hon föll baklänges och satte sig på hårda, vassa stenar.
Tiden stannade.
Efter det fallet måste hon gjort sig riktigt illa, bara hon inte bröt den nyopererade höften, tänkte jag.
Jag frågade hur det gick?
- Det gick bra, svarade mamma. Inga problem.
Vi tog oss upp och kände efter och det hade tydligen gått bra. Och mamma hade fokus klart, vi skulle vidare och fram till glaciären.
Jag hade otroligt dåligt samvete för att jag "lurat med henne", men hon gnällde inget
Besöket inne i Mimisbrunnr överskuggades av den vådliga vandringen, men det var mycket fint där inne.
Vandringen tillbaka gick bättre eftersom vinden var något snällare, men å andra sidan regnade det ordentligt så vi blev ganska blöta.
Susanne gick före och hämtade vår bil för att skjutsa mamma den sista biten, men hon tackade nej.
När vi gick in och värmde oss och fikade berättade mamma varför hon tackat nej till skjuts.
- Det här var en seger för mig, jag bevisade att jag klarade av det här, sa hon.
Jag kan bara hålla med. Du klarade av det! Bra jobbat!
Så då förstår ni kanske varför jag brukar tänka på den här dagen med blandade känslor i kroppen, det var så nära att hon hade brutit något.

Äntligen framme vid glaciärgrottan

De hade ljussatt väggarna så fint där inne, om ni undrar vad det svarta är i den 10 000 år gamla isen så kan jag berätta att det är renskit..

 När vi var där höll de på att bygga en handikappramp så även rullstolsburna ska kunna ta sig dit. Det tycker jag låter bra och så slipper man nöta på den gamla laven som växer på stenarna.
Trots att vi blåste omkull så kan vi nog säga att besöket i isgrottan var värt besväret:)

Länk till glaciärgrottan: http://mimisbrunnr.no/