Väckt av solen

Är vi i Norge eller på Hawaii?

Vaknade tidigt i ett solvarmt tält.
Linnea sov som en stock och jag försökte att somna om. Men det var för varmt.
Såg ut att kunna bli en bra dag idag.
Att vi var långt ovanför polcirkeln var svårt att förstå. Här var det sommar och varmt.

Tänk vad mycket man hinner på 30 sekunder...

Idag skulle vi försöka leta reda på ”Borg” vikingamuseet.
Hur vi skulle åka för att komma dit viste vi inte, vi prioriterade småvägar.
Problemet var att de flesta småvägar blev återvändsvägar, men vi hittade några som löpte efter havet i vår riktning.
Smala och fina. Visserligen asfalt men ändock.
Vi körde genom små fiskehamnar och byar som var så pittoreska att det kändes overkligt.
Svårt att beskriva.
Vi kom fram till någon form av Havsmuseum med akvarium.
Där stannade vi en stund.
Det var i ärlighetens namn inte så mycket att se (tyckte jag) Linnea däremot hon stortrivdes.
Det var i alla fall skönt med en bensträckare.

Idag skulle vi försöka komma till Moskenes längst ut på Lofoten för att ta färja till Bodö.
Vi visste inte exakt om och när färjorna gick, men det skulle nog lösa sig.

Vi körde vidare på småvägar.
Stannade många gånger, bara för att titta eller glo.
Vid en vit strand (det fanns hur många som helst) stannade vi för att fotografera.
Linnea gick på stranden och, ja ni vet, letade sten.
Jag bara njöt.
Det var så fint, mina jämförelser gick till Hawaii (jag har aldrig varit där, men ändå)
När Linnea kom tillbaka med fickorna fulla, satte vi oss på en sten och bara suckade.
-Det här skulle Mamma och Erik se, sa hon.
Och fortsatte, det är bara palmerna och värmen som fattas annars är det som på Hawaii.
Jag kunde bara hålla med.
Efter lite micklande med kameran för att föreviga oss på hojen, så for vi vidare.

I Leknes tankade vi.
Passade på att fråga om vägen till Borg.
Det visade sig att vi behövde köra tillbaka 1,5 mil på stora vägen för att komma dit.
Efter en kort överläggning med Linnea, kom vi fram till att vi inte skulle köra dit den här gången.
Tre mil totalt låter inte mycket men när man kör 48 mil om dagen så är det inte självklart att köra de extra milen.

Vi var inte särskilt nedslagna av det.
Nu fanns det ännu en anledning att återkomma hit. Förhoppningsvis med hela familjen.


Härliga dalar...
Följande 4 bilder har Linnea tagit under färd, där bakpå.


Jag undrade vad hon fotograferade, nu vet jag.
Hon ser inte missnöjd ut.


Snacka om blå himmel.


Där skulle man bo!


Gröna berg...


Vädret växlade ganska snabbt här med.
Men vi klarade oss från regn. Den här dagen var faktiskt den finaste sedan först och andra resdagen.


Linnea trivdes som fisken i vatten


Somliga är födda med naturlig utstrålning, tyvärr inte alla.


Sälskap


Linnea är som ni ser en duktig fotograf. Helskön bild!


Då ska vi se! Här, nej... här är vi.. eller...


...är vi verkligen i Norge?


Ingen trängsel på stranden



Fortsättning följer…

Kroppen får lida för allt dumt man gör

Vägen slingrade sig bestämt uppåt.
Tillslut befann vi os mitt uppe på fjället (igen), och ett riktigt ruskväder rådde (igen).
Mina fötter var sedan länge kalla och blöta (igen).
Kylan började kännas i hela kroppen och jag hade ingen aning om hur länge vägen skulle gå här uppe på fjället.

Humöret på topp

Efter några mil anade jag att Linnea också skulle krokna, det här var inte bra.
Mycket riktigt efter 6 mil knackade hon mig på axeln men i samma stund passerade vi en skylt med texten ”Polcirkeln 2km”.
Perfekt, tänkte jag samtidigt som jag blev lite förvånad eftersom vi kört tre dagar söderut och först nu passerar Polcirkeln (igen).
Nåväl, vi hoppades bara att det skulle finnas någonstans att värma oss.
Jodå!
Mitt ute i ingenstans fanns en stor parkering och intill en turistbutik.
Japanska turister sprang in och ut ur bussarna för att låta sig fotograferas vid något monument.
Vi gick raka vägen in i värmen. Nu fick linnea gå och titta på hela sortimentet, allt för att få upp värmen.
Men hon sa att hon inte frös, hon ville bara stanna för att sträcka på benen.
Konstigt?
Jag frågade snällt efter ett par plastpåsar till mina blöta fötter och vips så fick jag två fina.
Jag hade även accepterat fula påsar i det här läget.
Det var skönt att känna värmen sprida sig sakta i kroppen, men riktigt varma blev vi aldrig, inte jag i alla fall.
Det kändes motigt att gå ut till hojen igen men det var inte mycket att välja på.
Ute på parkeringen träffade vi ett par på mc.
De hade kört från Holland och hade för avsikt att köra upp till Nordkap, men vädret tvingade dem att ge upp.
Jag frågade dem hur långt det var till nästa mack, där man kunde värma sig eftersom de kom söder ifrån.
8 mil till Mo I Rana, svarade de.
Precis vad man ville höra när vi skulle kliva upp på hojen.
Ibland får kroppen lida för att huvudet styr.
Det blev några lååååånga mil på fjället och vi hittade en mack redan efter 6 mil.
Vi värmde oss med varm choklad och kaffe. Nu var vädrets makter verkligen mot oss.
Vi pinade på i ovädret, glasögonen immade igen och jag skulle gärna betalat en slant för "automatiska vindrutetorkare". Det var hopplöst att se.
Vi stannade vid en jättefin fjällsjö och vilade lite under ett vindskydd.
Vi drack varm dryck från termosen men vi hade svårt att njuta av den fina utsikten. Det var för kalt och blött.
Det hade blivit eftermiddag och det var snart dags att slå läger.
I natt fick det bli en ”hytte” om/när vi hittar en.
Färden gick vidare.
Det var längtan efter tak och värme som drev oss vidare. Vi hittade en liten stuguthyrning och slog på en tvärnit.
Inte en meter till tänkte vi.
Men jag hade dåligt med kontanter och de tog naturligtvis inte kort. Bara att köra vidare.
När vi passerade ett mindre samhälle letade jag upp en bankomat och fyllde på.
Eftersom vi kört några mil sedan stugbyn valde vi att fortsätta istället för att återvända.
I utkanten av byn låg ett hotel/vandrarhem men där var det fullt.
Bara att fortsätta.
Efter fem mil såg vi en liten skyllt och svängde av.
Nej, här var det också fullt (det var något stor evenemang som slukat alla sängplatser) om ni inte kan tänka er den där lilla stugan?
Frågade ägaren och pekade mot en lekstugeliknande stuga som alla ratat hittills.

Finns det värme?
Ja.
Vi tar den!

Det var skönt att få på sig torra kläder och ni vill inte veta hur mina fötter såg ut efter dagens 49,5 mil.
Vi ringde hem, laddade batterierna och Linnea skrev dagen skörd av vykort.
Sedan somnade vi nog.
Det där med värmen i stugan var nog en överdrift för på natten fick jag dra upp blixtlåset på sovsäcken för att kunna sova vidare.



Polcirkeln


Linneas snygga påse






Svårt att njuta av det fina



Trassel



Dripp dropp...


Det var mysigt i stugan




Micke

Frysta planer...

Vid Skibotn svängde vi österut.
Jag gjorde en hastig beräkning av soppan, den skulle nog räcka fram och tillbaka.
I en canyon liknande natur strävade vägen uppåt, och bakom oss lämnade vi det grönblå havet och värmen.
Naturen var fantastisk!
Tyvärr var vi för trötta för att ta tillvara på det, vi ville bara komma fram.

Hur ska det här gå?
Bakom oss ligger isen tjock, så den här gången kom vi inte till Treriksröset.

Vår plan var att:
Nästa morgon ta båten över sjön, för att vandra till röset. Därför skulle det bli så bra att tälta på platts i Kilpisjärvi.
Det blev fem långa mil upp dit.

Klockan var sent på kvällen när vi passerade gränsen in till Finland.
Det hade blivit molnigt, kalt och snön hängde i luften, och jag började räkna litrarna i tanken.
Skulle de verkligen räcka.

När vi kom fram insåg jag att det inte skulle bli något Treriksröse den här gången.
Här var det vinter och isen låg tjock på sjön.
Vi svängde av vid den första campinginrättningen, men allt var stängt.
Inte en kotte syntes till!
Det var inte mycket att göra än att slå upp tältet på den frusna marken för att övernatta.
Nu var det riktigt kallt.
Vi var trötta efter 51,4 mil och läget kändes inte helt bra.
Avsaknaden av människor och insikten att isen låg tjock, samt oron om bensinen skulle räcka tillbaka.
Det spädde på olustkänslan i kylan.
Vi hade bara billiga sommarsovsäckar med oss, inte alls avsedda för sådana här miljöer.
Men det skulle nog gå bra. Bara att gilla läget!

Det var nästan omöjligt att få ner tältpinnarna i den tjälade marken, men det var tvunget.
Inne i tältet kokade vi vatten till kvällsgröten.
Samtidigt kokade vi även vatten och hällde i termosen för att få en snabb frukost nästa dag.
Fullt påklädda med underställ, microfleece, Mc-ställ, huva och Buff kröp vi ner i våra sovsäckar.
Endast hjälm och stövlar fick stanna utanför säcken.
Det blev trotts allt en behaglig temperatur i säckarna och vi somnade tvärt.
Sista tanken som for genom mitt sömniga huvud var: kommer verkligen bensinen räcka de fem milen tillbaka?

Ps:
Det blev inte några bilder tagna på kvällen, endast en med mobilkameran.
Jag ska försöka leta reda på den och lägga ut den här, så snart jag hittar den.
Här är de...

Matrast på vägen, sen eftermiddag




Humöret på topp!

Mot Alta

I dag var det dags för stor service på hojen.
Vi smörjde kedjan och kollade så allt satt fast. Allt var ok!
Skönt då var den servicen klar ;)
Faktum var att vi smörjde kedjan varje dag, men det var också det enda vi behövde göra på 458 mil.
På med tankväskan och övrig packning.
I tankväskan lade jag dagsransonen av mat varje dag. Lätt att komma åt, enkelt och smidigt.

Dagens första bild

Vi stånkade förbi de nyanlända turistbussarna med en behaglig känsla av att ha solen i ansiktet.
Vad som nu väntade viste vi inget.
Treriksröset i Kilpisjärvi var vårt nästa mål, och förhoppningsvis skulle vi tälta där redan i natt.
För att nästkommande dag ta båten över sjön och vandra de tre km till röset.
Det var vår plan.

Vi svängde västerut på E6 mot Alta, solen sken och det var riktigt fint väder hela dagen.
I Skaidi stannade vi för att tanka. Jag satt och drömde när vi sedan körde vidare, vaknade när vi nästan var vid Hammerfest.
Sex mil extra och en stor godispåse till Linnea, blev följderna för misstaget.
Vi skulle köra långt idag så det kändes verkligen onödigt.

När vi kom ner till Alta och fjorden, kom vi även tillbaka till sommaren.
Här var det säkert 15-20° varmt eller varmare, med svetten rinnande längs ryggen fick vi tvärstanna för att slita av oss regn/vindställen.
Vilken temperaturskillnad.
Hällristningarna lockade oss, och det passade bra med en längre rast.
Det var väl värt ett besök.
Tänk att människor ristade dessa figurer för upp till 8000 år sedan.
Strax efter istiden, fantastiskt.
Inne på museet hade de en stor karta över norden, med de stora handels städerna markerade under den här tiden, fans Björkö i Mälaren markerad.
Det var inte många städer på kartan men Birka, den lilla ön.
Vilken stor handelsplatts det var på den tiden.

När vi nu drog vidare följde vi kusten.
Skönt att det var varmt och grönt. En otrolig natur.
Emellanåt gick vägen upp till kylan och vintern på fjället, för att snart återvända mot kusten och Golfströmmen.
På ett ställe stannade vi för en bensträckare.
Det var en fantastisk utsikt.
Bland nyutslagna björkar kunde vi se höga snöklädda berg som påminde lite om Dolomiterna i Italien där de reste sig brant på andra sidan fjorden.
Nästan en overklig syn.
Vägen gick vidare mot dessa berg.
Efter en stund började vägen stiga. Jag insåg när jag växlade ner att vi faktiskt var på väg upp och över bergsmassivet.
Det var mycket spännande och hissnande.
Åter till vintern.

Det blev många tunnlar och fjordar, de kommande milen.
Den största och längsta fjorden var vid Birtavarre.
2,5 mil in i fjorden och lika långt tillbaka.
Vi såg bilar på andra sidan, endast några få km fågelvägen rakt över.
Eftermiddagssolen sken när vi åkte in och när vi vände utåt ur fjorden hamnade vi i total skugga bakom de 1200m höga bergen.
Det hade varit en lång dag, det kändes i kroppen.
Jag viste att det inte skulle vara så många mil kvar (ca10 mil) till Kilpisjärvi, efter den gigantiska fjorden vi nyss passerade.
Nu ville vi bara komma fram.




Norr i ryggen



Härlig natur och solen i ansiktet


Naturskönt


En dag så kör hon nog själv



Fina vägar


Se och njut...


Där över bergen gick vägen, helt otroligt!


Fiskaren och björnen, Linneas favorit.


Mycket att fotografera


Min favorit "Tangentbordet" eller vad det föreställer.


Utsikt från hällristningarna


Krösa...



Jag bad Linnea att slicka av skeden efter sig när hon ätit, så det inte blev så mycket att diska för mig.
- Vist det ska jag göra, lovade hon.
Gissa vilken sked hon ätit med...


Vi skulle bara över till andra sidan


Mås

Frukost snack

Det var skönt att vakna utsövd efter att ha ”snarkat ut” ordentligt.
Vi tog det lugnt på morgonen.
Frukost ingick i de 750 Nkr som rummet kostade och den smakade förträffligt om än enkel.
Stötte på en annan skinntorr cyklist som satt och slurpa kaffe.
Jag tror han hade pekat norrut, om jag frågat. Men han var lika inåtvänd som den vi såg tidigare, vi lät honom vara.
Man kanske blir sådan. Fokuserad och sluten.
Själv känner jag att allt blir enkelt här ute.
Jag menar ”Back to basic”.
Det primära är: håll dig och Linnea varm, ät, drick och vila samt sug i dig alla intryck och njut.
Även om det framstår i berättelsen att det var problematiskt med kyla och så. För det var det.
Men problemen var basala. Alltså ganska enkla att hantera.
Och jag kände att mitt sinne skärptes i kyla och motgångar, jag fick sådan energi.

När vi satt mitt emot varandra vid frukosten, frågade jag Linnea på skoj, om vi skulle åka upp till Nordkap i dag igen.
Hon blev tyst…
Hennes ansikte förändrades i takt med att frågan smälte in.
Samtidigt ångrade jag mig.
Hon kanske blir knäckt.
Det var ju en ganska tuff dag i går och vi har kört en jävla massa mil de senaste dagarna.
Jag skulle precis förklara att det var ett dåligt skämt, när hon avbröt mig med.
-JA! Det gör vi. Vi åker upp dit i dag också!
I ett mycket förvånat tillstånd försökte jag nästan förgäves förklara för henne att det bara var ett skämt.

Hon fortsätter att förvåna mig, den där Linnea.

Mot baslägret

Det var när vi stannade för att äta lite mellan mål som jag insåg det.
Vi skulle bli kvar här ute i natt.
Klockan var redan kvart i sex och vi hade långt kvar.
Fan!
Vi var fast här ute vid Ishavets skoningslösa vindar.
Hur skulle vi lösa det här?

Gigantisk burgare

Jag sa aldrig något åt Linnea, jag ville inte visa henne min stegrande oro.
Vist, vi skulle nog inte frysa ihjäl här ute, men det kändes sårbart. Det kunde bli en halvmeter snö nästa dag och då satt vi verkligen i skiten.
Eller strålande sol. Vi viste inget, och jag ville inte chansa.
Om vi bara kommer till ”baslägret” Olderfjord så skulle det nog lösa sig.
Vi drog vidare med lite extra fin skiffer i packningen.
Mil efter mil betades av.

Det blev väldigt klumpigt att köra med gummi handskarna. Lite kärvt kan man säga.
Händerna började krampa och det var hög tid att slå läger.
Strax efter att vi vinkat år ett gäng hojar på väg norrut, svängde vi in på parkeringen vid Olderfjord.
Skönt. Skönt som fan!
Under de sista timmarna på hojen hade jag utarbetat en belöningsplan.
Den gick ut på att:
Om vi kommer fram till Olderfjord, om de har ett rum ledigt och om restaurangen fortfarande är öppen.
Så ska vi ha rubbet, allt!
Vi fick allt!
Ett rum och mat precis innan allt stängde.
Ibland har man tur.

Snacka om att vi firade, där vi satt inne i värmen och åt var sin gigantisk hamburgare med civiliserade tillbehör, medan flaggorna piskade ute i den kalla vinden.
Mätta och oerhört belåtna gick vi tillbaka till rummet som vi hade förvandlat till ett torkskåp.
Nu skulle det bli skönt med en varm dusch, det var… hm… länge sedan vi duschade.
Linnea var snabbast in, men snart hördes ett skrik som fick trumhinnorna att åldras i förtid.
-Pappa det är iskallt, det finns inget varmvatten!
Vi var tvungna att tvätta oss i det iskalla vattnet.
Det var en riktig pers!
Linnea skrev resedagbok och vykort och vi passade på att ringa till alla nära och kära.
Därefter satte vi all elektronik på laddning och somnade.

Det blev 47 mil den här lååånga dagen.
Nästa mål var Treriksröset.






Sann glädje!


Sann... dårskap


Skönheten och...



Odjuret.


Torkskåpet


Skrivar dags

Toppen men inte målet

Vägen förde oss från kusten, upp på snö fyllda fjäll och ner igen via kurviga små vägar.

Så gick resan när vi närmade oss Nordkaps klippan.
Och tillslut stod vi där framför en vägtullsliknande bom med tillhörande kur.
Sista hindret.
Det var bara att langa upp stora pluskan och betala.
Bommen gick upp.
Vi körde in på parkeringen och vidare ett hundratal meter för att parkera vid stängslet, drygt 300 meter ovanför Ishavets dånande vågor.
Visst hade vi nu nått toppen på vår resa, men långt ifrån målet.

Toppen att nå ett av målen

En smula kommersiellt var det här stället. Men vad ska man göra.
Den skönaste känslan var att stå vid staketet, vänd norrut och veta att du har hela Europa bakom dig och det kalla Ishavet med Nordpolen framför dig.
Här kunde man se vädrets skådespel. Snöbyarna avlöste varandra där ute på havet.
Vädret var extremt skiftande.
Ena stunden såg man inte havet nästa sekund sken solen osv.

Vi gick in och köpte vykort (såklart) de som satt i kassan var svenskar.
Vilket udda sommarjobb, att sitta i kassan i en butik på Nordkap.
Vi stannade inte länge, för jag kände en viss oro som gnagde i kroppen.
Var skulle vi bo i natt?
Det var bra långt att åka för att slippa snön och den värsta kylan.
Så det var lika bra att ge sig av.

Under de sista dagarna när vi träffade resenärer på mackar och så, så var mångas mål Nordkap.
Det blev tillslut så att man pekade med handen, norrut eller söderut för att fråga eller visa om man var på väg upp till Nordkap eller hade varit där.
Nu kändes det skönt att vända söderut.
Peka med hela handen.
Det var lite som en toppbestigning av ett berg, från ett basläger.
Nu var vi på väg ner. Vi kom in i andra andningen, en ny fas på resan.
Och hela tiden mötte vi nya besökare på väg upp.
Ganska många hojar såg vi faktiskt, av varierande fabrikat och sort.
Tyskarna körde: GS 1200 Adventure med kylskåp, satellit Tv och alla andra bra att ha saker på.
Italienarna körde Guzzi med oljiga händer.
Och så var det förvånansvärt många HD eller liknande crome-lok som letat sig upp. Vilka som körde dessa blev jag aldrig klok på.
Känns som det kvittar.

Nu var det bara att stå på söder ut till Olderfjord där vi skulle ta väg E6 mot Alta.

Mot baslägret…





Fin eller ful?



Välkänd vy


De fanns de med riktigt god smak


Som en liten fluga...


Ser ni den?


Tur att vi inte skulle bada, för det snöar där ute.


Liten är stark


Mörkt


Två solar


Resans hjälte


Nu sticker vi...


Mat rast


Stengeten letar skiffer


Krösamaja, nöjd med dagen.