Isklättring på fruset vattenfall... på natten!

Text och foto: Jimmy Croona.

Vi kliver ur bilen och andas in den friska luften som fyller lungorna och jag piggnar genast till. Trots en ordentlig måltid och en svart kopp kaffe har en varm bil alltid en sövande effekt på mig. Det är kväll, efter tio, men ändå inte jättekallt ute, minus 8-9 grader kanske. Underställ och ett mellanlager räcker under skaljackan. På nedre delen ett par täckbyxor över det innersta lagret. 

I skenet av pannlampor surrar Hans Stipek och Micke Knutsson från MestUte ihop sina packningar och vi går ner mot den plats en fin strand uppenbarat sig om det hade varit sommarhalvår. Nu mynnar den lilla stigen ut över ett vitt täcke liggandes över isen och Marvikarna. Det är mörk, men inte kolsvart.

Mot äventyret

Efter en stunds promenerande över isen reser sig plötsligt den fantastiska isformation som är vår destination - Marviksfallet. Killarna tar av sig ryggsäckarna och börjar vant sätta på sig sin utrustning. Stegjärnen med sina vassa frontpiggar för att gräva in tåspetsen djupt i isen. Yxorna med sågtandade blad för maximalt effektivitet. Hjälm, sele och 50 meter dubbelrep packas upp liksom mängder med quickdraws och isskruvar för att sätta fästpunkter.

Isen var riktigt fin

Säkerheten går först

Hans ledklättrar allra längst upp för att fixa en förankring.

Det vi ska göra är att topprepsklättra vilket innebär att klättraren är säkrad uppifrån redan från start. Men för att kunna göra detta måste någon först ledklättra allra längst upp och fixa en förankring att dra repen igenom, det blir Hans möda.

Ungefär sex meter upp skriker Hans ”IS!!” och Micke backar en bit just som några halvstora isblock rasar ner för det frusna vattenfallet. Sedan fortsätter han lugnt och metodiskt upp för hela vattenfallet som står tolv-tretton meter högt. Efter att Hans fäst förankringen rapellerar han ner med assist från Micke. De byter plats och Micke knyter fast repet i sin sele medan Hans gör sig i ordning för att säkra.

För två timmar sedan satt de hemma och åt, nu är det isklättring som gäller. Snacka om näräventyr!

Spännande isformationer

Micke tar sig upp lika, tillsynes, lätt Hans gjort och firas ner. Efter en snabb highfive är det min tur. Hans tar kameran eftersom han är lite sugen att plåta och Micke säkrar.

Efter en kort och koncis teknikkurs ska jag nu bege mig uppåt. På kanske tredje hugget sätter sig första isyxan sig ordentligt och isen skvätter i ansiktet och smälter. Att sparka in stegjärnen visar sig mer problematiskt, jag envisas att vrida fötterna mot väggen. Rakt in med tåspetsen bara, sen ner med hälen så stöd uppstår från piggarna under. Jag fortsätter, mer på råstyrka än teknik, och trots lite snedsteg och misshugg kommer jag med påhejande rop nerifrån ända upp! Succé!
Grabbarna instruerar hur isyxorna ska hållas så jag inte tappar eller skadar mig på dem när jag ska ner. Längst upp på skaften ska man hålla, närmast yxhuvudet.

Micke Knutsson på väg mot toppen

Väl tillbaka på marken, eller ja, isen, är jag lika utmattad som i extas! Vilken grej! Vilket rus! Händerna mina är iskalla och känns ungefär lika rörliga som man tänker sig legofigurers händer som rörliga. Hans värmer dem och lånar ut sina otroligt varma ullvantar, inom några minuter kommer värmen och rörligheten tillbaka. Micke häller upp kaffe åt oss medan jag fortsätter att yra om hur otroligt roligt det var. Snacka om blodad tand., tyvärr är det fågelskyddsområde just vid Marvikarna från och med det första februari så det blir inga mer turer denna säsong. Men jag har testat och vilket eldprov det blev till det! Isklättring, mitt i natten och i mörker. Underbart.

I bland smakar kaffet extra gott..

Superstort tack till Hans och Micke för att jag fick följa med. Både killarna är riktigt schyssta och med deras hjälp blev detta ett fantastiskt minne för livet! Och framförallt, ett hejdundrans näräventyr!

Må väl alla läsare och friluftsentusiaster!
/Jimmy