Den lååånga dagen...

Efter nästan 5 mil kom vi fram till Olderfjord, en vägkorsning mitt ute i ödemarken.
Förmodligen en gammal fiskeby. Nu märktes det att det var turism man satsade på.
Flera bussar stod parkerade. De kom från Kirkenes fulla med väl betalande Hurtigruts resenärer som skulle till Nordkap.

Tack och lov slapp vi trängas med dem på vägen.
Vi stannade till vid ett matställe, jag tänkte att vi skulle käka där för att samtidigt värma oss.
Men vi var för tidiga, de hade precis öppnat. En våffla till Linnea skulle de fixa. Jag tog kaffe.
Det var många tankar som snurrade.
Vi var frusna, trötta, lite slitna, och samtidigt förväntansfulla inför den sista biten upp.
Men sen skulle vi tillbaka också, och var skulle vi tälta då?
Inte här i alla fall.

Nu kommer lite skryt:
(ni som inte vill läsa kan hoppa över det här stycket)
Linnea hade imponerat på mig hittills under resan. Hon hade inte gnällt någonting inte ett ord.
Ganska fascinerande faktiskt.
Hon var snarare upprymd och positiv, och såg inga som helst problem i någonting (möjligen knotten i början).
Det gjorde hela resan mycket lättare. Kanske var det till och med en förutsättning för hela den här ”expeditionen” tillsammans.
Tack Linnea för din positiva inställning och avspända stil, och tack för att du ville följa med. Mig har du total impat på. Men det viste du redan.
Slut på skrytet.

Det fanns fler vindpinade själar på fiket.
En skinntorr cykelgubbe från södra Europa, han satt och skrev dagbok såg det ut som.
Han gav intryck av att vilja vara i fred. Kanske skrev han så här i sin bok:
Fick tre punkteringar i går, avverkade tio mil i hård motvind, när vinden vände insåg jag att jag cyklat åt fel håll…

Det var mycket Italienare, Holländare och Tyskar här. Bussarna var oftast fulla med Japaner.
Och så vi. Snacka om en brokig skara.

Nästa mål var den beryktade Nordkapptunneln, 6870 m och 212 m under havet.
Resan dit gick bra.
I nedförsbacken i tunneln (ca 3km) mötte vi en farbror som ledde cykeln uppför.
Det kändes inte så brant, men när vi nått botten och mötte stigningen upp. Då märkte vi hur brant det var.
Efter tunneln stannade vi till i Honningsvåg för att försöka få lite mat.
Vi hittade en pressbyrå liknande affär där de hade hamburgare. Perfekt!
Jag slukade min i ett nafs.
Jag tyckte det gick för sakta just nu, för många stopp. Vi kom ingen stans. Det kändes som vi hade jätte långt kvar, men aldrig kom fram.
Det var nog kombinationen av blåsten från havet, renar som dök upp på vägen hela tiden och en viss trötthet.
Och vissheten om att vi skulle tillbaka samma väg innan kvällen.
Jag blev lite tjatig på stackars Linnea som knappt fick äta ifred. När jag ville komma iväg.
Fy på mig så orättvis jag var.

Det var en lång dag, fortsättning kommer…


Laddar med våffla och kaffe




Ishav och berg



Den låååånga tunneln



Tunneln var ren







Micke

Fortsättning på dagen...

Ni som körde 100% Offroad -08 vet hur vi kände oss. Det blev 47 mil i 100% aprilväder för oss den här dagen.

Korvfingrar försöker hitta knappen

En otrolig lättnad spred sig i våra frusna kroppar när vi svängde in på macken och såg att den var öppen.
Det var en modern mack med varmkorv och allt annat som en frusen hojåkare behöver. Framför allt hade de gummerade arbetshandskar.
Vi gick in och drog av oss ytterkläderna för att släppa in den välbehövliga värmen.
Jag tog en stor kaffe, Linnea käkade en stripps och drack en varm choklad.
Vi gjorde oss ingen brådska.
Inne i ett hörn stod den lokala fiske-föreningens dator, färdig att användas av kunder och annat löst folk.
Vi uppfyllde båda kriterierna.
Jag gick in på SOE och skickade en hälsning (det är det första inlägget i den här rapporten). Kändes skönt. Som att komma hem lite.

Tjejen i kassan skrattade lite medlidande när jag frågade om avstånd och väder upp till Nordkap.
Hon svarade att det nog skulle ta minst ett par timmar upp dit och vädret kunde man aldrig lita på.
Det hade i alla fall regnat tidigare på morgonen. (som om vi inte hade märkt det)

Det gick faktiskt att kränga på gummi handskarna över de vanliga. Ibland kan det vara bra med små skrivbordshänder.
Jag hade stoppat fötterna i plastpåsar och Linnea hade påsar över kängorna. Allt för att bevara värmen och hålla fukten borta.

Tanken var fylld och vi var laddade när vi drog iväg från macken. Nu skulle inget stoppa oss.
Tänk så fel man kan ha och hur lätt det är att allt får ett hastigt slut.
I samma stund som jag fått upp bra fart och kände en viss iver att beta av mil, kliver en ren upp mitt på vägen.
Den var bakom ett krön, jag såg den för sent.
Med klumpiga fingrar, typ PVC-slang, lyckas jag bromsa så mycket det gick. Hojen ställde sig på tvären på den blöta asfalten.
Det kändes som att tvärnita ett lok med all packning.
På något vis missade vi den. Förmodligen tackvare renen som tog ett kliv åt sidan.
Det var nära ögat och en hel ren för den delen.
Efter det tog vi det lugnt, som ni förstår. Det skulle visa sig att det fanns massor med renar här så 70 km/h blev max hastigheten.

Vägen slingrade sig på bergskanten som störtade brant ned i Ishavet.
Vi såg de första trä ställningarna med ”klippfisk” och stannade för att ta några bilder. Det var inte lätt med korvfingrar.
Jag tror det är saltad/torkad Torsk, men även annan fisk och att den kallas ”klippfisk” för att den förr i tiden torkades på varma klippor.
Den exporteras till japan och södra Europa, vi äter den till jul som lutfisk.

Naturen kändes ogästvänlig och vi kände oss bräckliga i den här karga och storslagna miljön.
Det var mycket säreget berg, typ skiffer med dramatiska former.
När Ishavet med full kraft höll på att kasta oss av vägen, kände vi oss verkligen små.
Man var otroligt utsatt för de krafter som vinden från Ishavet kunde bjuda på.
Vi pendlade flera gånger över hela vägen.
Det fanns inget att sätta emot. Då gällde det att inte köra för fort. Vinden kom plötsligt och med full kraft. Helt utan varning.
Som sagt här vill jag inte övernatta.

Fortsättning på dagen följer…


Micke



Dramatiskt möte med Ishavet







Första klippfisken


Vädret växlade snabbt. Aprilväder.

Möte med Ishavet

Söndag morgon 8/6-08
Dagen vi mötte ishavet med full kraft!

Vaknade tidigt, det hade inte riktigt blivit ljust ute. Det blev det inte på hela förmiddagen heller för den delen.
Men det haglade intensivt på tältduken. Haglena kom som i skyar. Annars var det knäpptyst, en bedövande tystnad faktiskt.
Jag ville inte bli kvar på Mageröja kommande natt, (där själva Nordkaps-klippan finns) det skulle troligen bli för kalt.
Därför ville jag i vanlig ordning (enligt Linnea) komma iväg tidigt.

Jag gick ut och fixade frukost.
Värmde vatten till gröt eller mysli och kaffe/choklad.
Efter det värmde jag alltid vatten till termosen, så det gick snabbt att fika på förmiddagen.
Jag gjorde samma sak på lunchen, de rutinerna funkade jättebra.

På natten hade jag funderat på hur vi skulle klara fingrarna, det började bli riktigt kallt. Skulle det sen snöa eller regna också…
En lösning jag kom på var att köpa gummerade arbets-handskar på nästa mack. Om de nu hade sådana, annars blev det plan B.
(plan B-bestod i att fundera ut en ny plan)
Efter en kall morgon stod vi färdigpackade och redo för Nordkap.
Tanken slog mig när jag skulle starta hojen: tänk om den börjar tjura i kylan. Men den hoppade i gång fint.
Linnea längtade till Norge och nu hade vi inte många mil kvar till gränsen.
Det var ödsligt och kargt, men framför allt kallt. Det hade börjat falla både hagel och lite fjunig snö.
Haglen var inte som hemma, de var mer som en sorts snö kulor.
Efter några mil i blygrått landskap närmade vi oss sakta gränsen.
Vi hoppades att något skulle vara öppet så vi skulle kunna värma oss, men allt var stängt.
Men nu var vi i alla fall i Norge!
Genast blev naturen grönare, mer kuperad och trevligare. Fortfarande var allt stängt och öde, inte en människa syntes till.
I och för sig hade jag ingen aning om vad klockan var. Tiden kändes inte så viktig här. Förutom om man ville komma in och värma sig någon stans.
Läget började bli akut, till och med Linnea huttrade.
Men det fans inget att göra, det var bara att köra vidare.
Vi stannade flera gånger för att ruska om varandra för att få upp värmen. Det hjälpte väl lite.
Den här dagen blev det +6° som varmast.
Efter ett tag blev den typiska Norska naturen mer utslätad och mer lik den Finska igen. Regnet tilltog och vi körde över vita fjäll under grå himmel.
Nu hade vi drygt 7 mil kvar till Lakselv vid Ishavet, jag hoppades det skulle finnas handskar där och någonstans att värma oss.

Något hade ändrats i luften, det började lukta hav. Nog för att det regnade och vi började på att bli lite små blöta.
Men det luktade faktiskt saltmättat hav.
Då viste vi att det inte var långt kvar.
Mycket riktigt efter ett krön på fjället, såg vi Ishavet.
Visserligen bara en vik, men det var en mäktig syn.
Samtidigt lite skrämmande…

Det blev inte mycket bilder tagna på grund av kylan och regnet, men jag ska lägga ut några av de vi tog den här dagen.

Fortsättning från dagen följer med fler bilder också...



Tuffingen stel som en pinne!

Rapport från Nordkap

8/6-2008

Ær i Lakselv, nordnorge laddar infør Nordkapp +6 lite snø och regn, som 100% fast længre.

Rapport kommer


Micke med dottern Linnea

Doften av snö...

Dagen då vi kände doften av snö, och jag fylldes av fasa när vi kom ifrån varandra i fjällskogen.

När vi planerade resan visste jag inte hur tätt det var med mackar och hur vägarna skulle vara.
Men vägarna var mycket ”bättre” än jag trodde, och bensin var det inga problem att få tag på.
Trotts det blev dagens och resans längsta tankstopp ändå 29 mil.
Det gav ett snitt på 0,44 l/mil. Ganska bra, med tanke på att vi var två och hade full packning.

När man kör så här långt måste man sätta upp små mål.
Det kan vara att: köra tills vi ska stanna för att äta, eller att avverka kommande 14 milen till nästa by, och så vidare.
Det är när man tror eller inbillar sig att ”nu är vi nog snart framme” som man gör sig en stor otjänst.
Det här var en sådan dag, då jag flera gånger missbedömde avstånd och tid. Kanske började jag bli trött.
Eller så var det för dålig skala på kartan.
Skogen blev också brunare och brunare, mindre utslagna björklöv och brunt gräs som precis tittat fram under snön.
Kändes som att resa tillbaka till vintern, en konstig känsla.
Det blev inte mindre konstigt av att vi kände lukten av snö, men såg ingen snö.
Flera mil avverkade vi med doften i näsborrarna. Mycket besynnerlig upplevelse, tills vi slutligen omgavs av vita vyer.

Vägen mellan Kittilä/Sirkka och Inari började bra med kurvor i bästa Sörmlands stil för att efter några mil bli rak, rak och rak…
Å andra sidan åkte vi genom en fantastisk vildmark med otroliga träd. Kors och tvärs sprang det renar över vägen.
Vi hade uppehåll nästan hela dagen och solen sken på våra ryggar.
I Inari kompletterade vi köket med en extra gasoltub, visste ju inte när vi skulle kunna handla nästa gång.
Gasolen var ganska obra. Det tog en jäkla tid att koka vatten i kylan och om det blåste var det nästan tji.
Nu hade det blivit eftermiddag och vi skulle köra sista etappen för dagen.
Molnen hopade sig och landskapet förändrades till en kargare natur i grått.
Efter några mil passerade vi en cyklist med texten ”NORDKAP” på ryggen.
Vi tutade och vinkade, han gav tummen upp när vi körde om honom.
Ett vist samförstånd fanns mellan oss. Fast han gjorde en betydligt större prestation, men väder och vind var vi lika utsatta för.
Det var nästan så att man vinkade när vi såg bilar också, det var så lite trafik.
Senare på kvällen när vi slagit upp tältet och ätit, tänkte jag på cyklisten.
Det var säkert 15 mil sedan vi passerade honom. Var tältade han i natt?
Om han trampade 15 mil om dagen så skulle det ta honom 2-3 dagar att avverka en dags etapp för oss.
Imponerande.

Efter kvällsmaten skulle vi diska och utforska omgivningen.
Vi tog med oss disken och gick genom skogen mot bruset av en fors.
Först följde vi en traktorstig, sedan en stig och sist gick vi rakt ut bland fjällbjörkarna, mot det dominerande bruset från forsen.
Små snöflingor kom dalandes och kylan gjorde sig påmind.
Det var då hon försvann.
Vi var på väg tillbaka när vi stannade en kort stund, Linnea lånade kameran, jag vände ryggen till ett kort ögonblick och hon var borta.
Jag försökte se efter henne men sikten var bara 15-20 meter bland fjällbjörkarna.
Ingen panik tänkte jag (för att lugna mig själv).
”LINNEA” ropade jag, men inget svar. Forsen dånade för högt och jag insåg att hon omöjligt skulle höra mig.
Jag sprang i riktning där hon varit, men såg inget.
Var fan tog hon vägen? Ilskan och oron tog överhand. Jag skrek hennes namn så mycket jag kunde, samtidigt som jag visste att hon inte skulle höra.
Jag försökte orientera mig för att springa i större och större cirklar.
Inget resultat.
Den plats jag för bara någon minut sedan tyckte var så fin, hade nu förändrats till ett ställe som hindrade mig att finna mitt barn. Fan!
Hur många varv jag sprang vet jag inte, men tillslut lyckades jag få en skymt av henne när hon satt bakom en tuva och fotograferade.
Hon var naturligtvis helt ovetande om mitt panikartade sökande.
Jag var otroligt glad att få krama om henne samtidigt som jag ”förklarade” för henne att aldrig gå ifrån mig så där.
Slut på äventyr för idag tyckte jag. Vi letade oss tillbaka till tältet för att sova.
I morgon hade vi en lång och kall resa framför oss mot Nordkap.

Lätt att somna på rakorna


Mellis!


Handskvärmare



Stengeten



Flera rakor 16 mil till Inari


Tidig vår i juni


Här någonstans tältade vi.


Vad blir det för mat?


Mot disken


Diskmaskinen. Fin diskho!



Först traktorstig sedan ko-stig sedan vilse


Det var inte lätt att se henne i skogen, fast det där är ju jag.


Äntligen hittad! Nu släpper jag dig inte.


Ska vi ända hit upp i morgon?


Nordkapp!

Reflektion

Hela tiden innan resan intalade vi oss att:
Om det händer något som gör att vi måste bryta resan, så är det inga större problem.
Vi hade mat och tält så vi skulle klara oss bra innan hjälp anlände.
Huvudsaken att vi var friska.
Det är inget misslyckande att behöva ge upp en sådan här resa. Möjligen tråkigt.
Med den tanken var det lätt att rulla vidare ut i obygden.

Här någonstans kändes det påtagligt att vi var långt norrut.
Kylan, renarna och de ljusa nätterna bidrog säkert.
Det kändes skönt. Tiden blev mindre viktig.
Vi kom in i en skön lunk och tog dagen som den kom.
Kände oss nog ganska harmoniska.
Bara den stundande kylan kändes lite problematisk.
Och det faktum att vi behövde avverka drygt 40 mil om dagen.
Men hur kallt det skulle bli eller övriga väderprognoser viste vi inget.
Det var inte mycket vi kunde göra åt den saken i alla fall.

Allt annat funkade också bra.
Hojen ”spann” fint.
Gasolköket funkade bra så länge det var varmt och inte blåsigt.
Vi var mätta och varma, så långt.

Micke

6/6

Fredag den 6 juni Sveriges nationaldag. Vi träffar Tomten och ser en skymt av stora kniven.

Efter en snabb frukost drog vi vidare upp till Oulu.
Regnet hängde i luften och temperaturen låg på +15°.
Vi stannade för att fika och ta på oss regnkläder, lite förebyggande och för värmen.
Då kom det upp en biker och parkerade vid oss.
Vi började snacka och han förklarade att den här delen av Finland är den absolut tråkigaste.
Ingen nyhet för oss.
De tusen sjöarnas land?
Vi hade bara sett skymten av två vattendrag, hittills.
Vägarna var raka och landskapet platt.

Tomte far höll vad han lovade, han kom till oss i Julas.

Nu hade vi bara 22 mil kvar till Rovaniemi och Tomten.
Trotts att det är en turistfälla med stort T. Så tyckte vi att det var värt ett besök.
Till själva Tomten var det kö.
Någon japansk turist fotograferades med långskägg. Man fick inte ta bilder själv, det skötte de och det var ”gratis”.
Men!
Att lösa ut bilderna däremot kostade. Frivilligt, vist.
Men har man åkt hoj upp till Tomten eller rest från Japan, så vist f_n köper man bilderna då.
Vi skrev några vykort och jag ville vidare, till naturen och friheten.
Klockan blev lite över fem innan vi kom iväg.

Ganska hungriga var vi, men fast bestämda att hitta en camping eller liknande att tälta på så vi kunde duscha.
Kartan vi använde genom Finland var i skala 1:500 000 så det var svårt att säga exakt var man var.
Det fanns en symbol för camping framför oss.
Jag svängde av vägen för att titta på kartan och för att sträcka på benen.
Jag kände direkt att det var ett misstag.
Där pågick någon form av svensexa.
I ett grovhugget bord satt stora kniven och korven låg intill.
”Festligheterna” hade nog pågått sedan tidig förmiddag, av tomburkarna att döma.
Skit samma tänkte jag.
De kan inte vara så farliga den ena hade ju hjärtformade glasögon som satt på sned.
Jag klev av hojen och gick fram för att fråga om de viste någon camping i närheten.
Killen som jag pratade med (troligen den enda som var i stånd att tala) hade bott i Uddevalla och var givetvis hur trevlig som helst.
Men någon camping kände han inte till.
Efter att Linnea och jag poserat för ett foto med brudgummen, han med glasögonen, åkte vi vidare.
Efter några mil såg vi skylten vi sökt ”Camping”.
Vi var de enda gästerna så när som på några renar som passerade betandes.
Det var skönt att duscha och vi kunde ladda mobiler och kameran.
Var vi exakt var, vet jag inte men på natten var det frost.

Micke


Grötfrukost:
Jag körde havregrynen i mixern hemma, sedan var det bara att hälla på varmt vatten så var gröten klar.
Linneas favorit mat på resan.


Jag lyckades förvånansvärt bra, eller?



Tråkigaste stället i hela Finland, enligt bikern.


Temperaturen sjönk hela tiden.


Polcirkeln, en turistfälla och för oss ett delmål





Bara 68 mil kvar...


Brandbil mot ren


De klarade sig



Äntligen...


Sveriges nationaldag firades med... frystorkat.


Det gäller att utnyttja solens sista strålar.


Campingen


Anslagstavlan...