Dag 6

Tidigt på morgonen smattrade de första dropparna mot tältduken, de var av den envisa sorten och de följde med oss halv dagen. Vi var inte helt nöjda med det sällskapet.
För att slippa späda ut frukosten med regn tog jag mig friheten att öppna bod-dörren eftersom det bara var en haspel som höll dörren stängd.

Erik håller på att ta på sig i boden där grävlingen bodde

Där inne fanns allehanda bråte men tillräckligt stor yta för oss att få lite skydd på.
Erik var själv där inne när jag packade i hop utrustningen, jag hörde hur det pep och lät konstigt från boden, som en morkulla ungefär.
Erik ropade inifrån mörkret med darr på rösten.
-Pappa det är något här!
-Det är bara en morkulla lugnande jag.
Sedan hördes ett gallskrik! Och Erik kom utspringande i regnet med stora svarta ögon och tårar på kinden.
-Det är en stor grävling, skrek han!
Kläder och mat låg kvar där inne och det var med viss tvekan jag gick in igen.
Vi tog pannlampan och lyste men vi såg inget levande, så vi rafsade i hop grejerna och drog i väg. Vid korsningen satt två brevlådor. Vi skrev ett tackbrev för pumpen som vi satte fast med lite silvertape.
Hela förmiddagen var kall och grå, regnet dominerade.
Vid några hus stannade vi för att tigga vatten. De var mycket vänliga och nyfikna på vika vi var.
-Det händer att cyklister knackar på här för att tigga vatten, men det har mest varit tyskar, sa mannen i familjen. När vi berättade att vi cyklat från Eskilstuna och att Erik var på väg till farmor i Skåne så fick de stora ögon och öron.
Nu visste vi att det skulle bli mycket skog några mil, så det var skönt att ha fulla vattendepåer.
Regnet var ihärdigt men vi försökte att hålla humöret uppe, men när jag kände hur vattnet började rinna innanför "regnstället" så tyckte jag att det var dags för ett tak att söka skydd under, det var dessutom hög tid för lunch.
Efter ytterligare någon kilometer stod det en jaktkoja vid sidan av vägen, sådana brukar vara olåsta.
Vi stannade och mycket riktigt den var olåst.
Vi gick in.

Det kan tyckas omoraliskt på gränsen till inbrott att ta sig in i bodar på det här viset. Men jaktkojor brukar vara öppna för folk att söka skydd i, lite som fjällstationerna i Norrland. Sedan lämnade vi boden finare än när vi kom och den var verkligen till stor glädje och nytta för oss.

 Det gick inte att ta miste på att det var en jaktstuga, riktigt mysig dessutom. Jag körde igång gasolköket på golvet vid vedkaminen, det gjorde susen och snart spreds en go värme och det blev genast hemtrevligt. Tänk vad lite värme kan göra.
Kläderna hängde vi upp på tork, sedan fixade vi mat.
På golvet låg både näbbmöss och en död fladdermus, men vi trivdes. När vi satt där och kände hur värmen började komma tillbaka i kroppen så tittade solen fram och smattret på taket blev mindre ihärdigt.
Efter en timma var det dags att lämna kojan i det skick den var när vi sökte skydd i den, bortsett från att det nu saknades möss, döda getingar och några tomhylsor (mössen och getingarna hade vi sopat ut).
Sedan kom vi ner till en by med en camping med tillhörande glasskylt. Dags för kaffe och glass!
Det smakade gott och personalen blev nyfikna på oss, så vi fick berätta.
Erik köpte lite godis, marshmallows och 4 bugg.
När vi åter igen satte oss på cyklarna hade Erik stoppat i sig alla tuggummin på en gång, smart!
-Kan man grilla marshmallows på gasolköket? frågade han mig mellan tuggorna.
-Jo, det går nog svarade jag, och så cyklade vi vidare.
Jag frågade en man på campingen om det var långt till den Småländska gränsen?
-300 meter efter den vägen, svarade mannen och pekade i vår riktning.
Erik och jag började skoja och snacka småländska.
På eftermiddagen passerade vi halva sträckan, 27,5 mil, med stor glädje. Nu var Erik mer beslutsam om att cykla hela vägen.
För egen del ville jag fira med att bo på vandrarhem i Mariannelund.
Men se det ville inte Erik, han ville bo i tältet och så fick det bli.
Men vi festade med varsin pizza från Pizzeria Milano i Mariannelund. Pizzabagarna hade en skön brytning på småländska och vi blev härligt mätta.

Mätta och nöjda, cyklade vi vidare mot nattlägret.

 Eftersom Erik inte ville ta in på vandrarhem så var det bara att cykla vidare för att komma ur samhället.
Till slut hittade vi ett fint ställe (vid en sjö naturligtvis:).
Upp med tält och in med utrustningen. Erik testade sin överlevnads-ask och plockade fram metrev och krok. Han ville fiska.
Jag täljde till ett spö och trädde på en mask, sedan var han sysselsatt ett tag.
Men det var dåligt fiske, så när han kom upp till tältet så var maten klar. Till efterrätt ville han grilla marshmallows.
Naturligtvis!
Då förstod jag varför han prompt ville tälta, det var ju därför att han ville grilla marshmallows på Primusköket!
Och det gick kanon.
Knotten gjorde utomhusvistelsen till en plåga, så vi drog oss snart tillbaka in i tältet och då kom regnet igen.
Det åskade och regnade riktigt ordentligt, jag fick lite teckning på mobilen och via YR kunde jag läsa att det skulle komma 16 mm regn under natten. Då var längtade jag till en riktig säng, under ett riktigt tak.
Kondensen i tältet droppade ner när de stora regndropparna landade på duken. Tältet klarar regnet men allt blev blött på grund av kondensen.
Jag gick upp på natten och drog över Tarpen också, för säkerhets skull, sedan torkade jag kondensen med disktrasa och vred ur utanför tältet.
Det blev inte mycket sömn den natten.

Vädret var riktigt tjurigt men det sket vi i.

Fikarast.

Mot Småland!

Vi hade det riktigt mysig i stugan

Gasolköket fixade god värme i jaktstugan.

Erik hittade några tomhylsor.

Här hade det tydligen varit en stor skogsbrand för något år sedan.

Vi inväntade mörka moln som passerade Mariannelund, det är ju dumt att cykla rätt in i ovädret.

Skönt att röra på sig. Att klättra i träd var perfekt när vi tog en rast.

Ännu en kapsyl till samlingen.

Ser ni sångsvanarna nere på ängen? Jasså inte!

Tältplats vid sjön så klart.

Erik testar överlevnads-asken.

Kvällens höjdpunkt, grillad marshmallows!