Skoj på hoj!

Passade på att lufta hojen på min lediga dag.
Dubben gjorde gott i isen men på vissa ställen på de mindre vägarna var det stora vattensamlingar som delvis frusit till och det var lite läbbigt när framhjulet krasade i genom, då var det tur att man tog det lugnt annars hade jag förmodligen flugit över styret och fått mig ett ofrivilligt isbad.

På tal om spännande spår..

Bild på bågen

Dubben gjorde sitt

Det gäller att se var man sätter ner fötterna, särskilt eftersom inte stövlarna är vattentäta.

Det var bitvis ganska djupt.

Vilken natt...

Först höll jag på att bli påsprungen av ett rådjur när jag cyklade till övernattningsstället, den kom farandes i full fart från vänster och girade i sista sekunden själv han jag inte reagera för än allt var över.
Så här ska det vara tänkte jag samtidigt som pulsen körde sitt eget trumsolo.
Eftersom det var så månljust så kunde jag släcka pannlampan och gå sista biten i månljuset, skönt.
Jag måste tipsa om en sak!
Så här får du extra nytta och glädje av Eskilstuna Kuriren.
Eftersom det är lätt att bli svettig på ryggen när man har ryggsäck så tog jag tunnare kläder som andas (trotts den relativa kylan) och kompletterade med en tidningssida fram på bröstet. Perfekt!
Vindtätt = håller värmen.
För det är faktiskt så att när man klär sig mot kyla så måste man också se till att man inte blir svettig.
Om jag har någon favoritsida som värmer extra?
Kanske den med ett bra bildreportage från något äventyr =D

Inte den bästa bilden jag tagit, men en liten vink om min vinterbivack.

Tillbaka till vinterbivacken.
På väg upp till mitt övernattningsställe såg jag några riktigt stora spår i snön (jag kommer visa dem senare här på bloggen) och eftersom jag hade dubbla luvor så hade jag svårt att lyssna, vilket störde mig.
Att vara lite mörkrädd är helt normalt, jag menar att det var faktiskt inte länge sedan vi människor var bytesdjur och det är från den tiden som vi har spår av vår mörkrädsla kvar.
Så det är bara att lita till förnuftet och inse att om det mot förmodan var en varg som gått där innan mig så skulle den förmodligen springa all världens väg när den kände lukten av mig.
Men det var lite störande att spåren gick in i skogen precis i den riktningen som jag tänkt.
Fortsättning följer...

15 minus och 45 minuter kvar tills jag ska ut och bivacka, suck! Livet är fantastiskt.

Isklättring på fruset vattenfall... på natten!

Text och foto: Jimmy Croona.

Vi kliver ur bilen och andas in den friska luften som fyller lungorna och jag piggnar genast till. Trots en ordentlig måltid och en svart kopp kaffe har en varm bil alltid en sövande effekt på mig. Det är kväll, efter tio, men ändå inte jättekallt ute, minus 8-9 grader kanske. Underställ och ett mellanlager räcker under skaljackan. På nedre delen ett par täckbyxor över det innersta lagret. 

I skenet av pannlampor surrar Hans Stipek och Micke Knutsson från MestUte ihop sina packningar och vi går ner mot den plats en fin strand uppenbarat sig om det hade varit sommarhalvår. Nu mynnar den lilla stigen ut över ett vitt täcke liggandes över isen och Marvikarna. Det är mörk, men inte kolsvart.

Mot äventyret

Efter en stunds promenerande över isen reser sig plötsligt den fantastiska isformation som är vår destination - Marviksfallet. Killarna tar av sig ryggsäckarna och börjar vant sätta på sig sin utrustning. Stegjärnen med sina vassa frontpiggar för att gräva in tåspetsen djupt i isen. Yxorna med sågtandade blad för maximalt effektivitet. Hjälm, sele och 50 meter dubbelrep packas upp liksom mängder med quickdraws och isskruvar för att sätta fästpunkter.

Isen var riktigt fin

Säkerheten går först

Hans ledklättrar allra längst upp för att fixa en förankring.

Det vi ska göra är att topprepsklättra vilket innebär att klättraren är säkrad uppifrån redan från start. Men för att kunna göra detta måste någon först ledklättra allra längst upp och fixa en förankring att dra repen igenom, det blir Hans möda.

Ungefär sex meter upp skriker Hans ”IS!!” och Micke backar en bit just som några halvstora isblock rasar ner för det frusna vattenfallet. Sedan fortsätter han lugnt och metodiskt upp för hela vattenfallet som står tolv-tretton meter högt. Efter att Hans fäst förankringen rapellerar han ner med assist från Micke. De byter plats och Micke knyter fast repet i sin sele medan Hans gör sig i ordning för att säkra.

För två timmar sedan satt de hemma och åt, nu är det isklättring som gäller. Snacka om näräventyr!

Spännande isformationer

Micke tar sig upp lika, tillsynes, lätt Hans gjort och firas ner. Efter en snabb highfive är det min tur. Hans tar kameran eftersom han är lite sugen att plåta och Micke säkrar.

Efter en kort och koncis teknikkurs ska jag nu bege mig uppåt. På kanske tredje hugget sätter sig första isyxan sig ordentligt och isen skvätter i ansiktet och smälter. Att sparka in stegjärnen visar sig mer problematiskt, jag envisas att vrida fötterna mot väggen. Rakt in med tåspetsen bara, sen ner med hälen så stöd uppstår från piggarna under. Jag fortsätter, mer på råstyrka än teknik, och trots lite snedsteg och misshugg kommer jag med påhejande rop nerifrån ända upp! Succé!
Grabbarna instruerar hur isyxorna ska hållas så jag inte tappar eller skadar mig på dem när jag ska ner. Längst upp på skaften ska man hålla, närmast yxhuvudet.

Micke Knutsson på väg mot toppen

Väl tillbaka på marken, eller ja, isen, är jag lika utmattad som i extas! Vilken grej! Vilket rus! Händerna mina är iskalla och känns ungefär lika rörliga som man tänker sig legofigurers händer som rörliga. Hans värmer dem och lånar ut sina otroligt varma ullvantar, inom några minuter kommer värmen och rörligheten tillbaka. Micke häller upp kaffe åt oss medan jag fortsätter att yra om hur otroligt roligt det var. Snacka om blodad tand., tyvärr är det fågelskyddsområde just vid Marvikarna från och med det första februari så det blir inga mer turer denna säsong. Men jag har testat och vilket eldprov det blev till det! Isklättring, mitt i natten och i mörker. Underbart.

I bland smakar kaffet extra gott..

Superstort tack till Hans och Micke för att jag fick följa med. Både killarna är riktigt schyssta och med deras hjälp blev detta ett fantastiskt minne för livet! Och framförallt, ett hejdundrans näräventyr!

Må väl alla läsare och friluftsentusiaster!
/Jimmy

Första laddningen

Vill bara meddela att pannlampan som jag köpte 22 januari i år fortfarande lyser upp min väg till och från jobbet, på bara en laddning.

Jag ser lite sur ut, men jag är faktiskt helnöjd med nya pannlampan.

Tänkte nämligen se hur länge den håller i praktiken, det står nämligen att den ska klara tre timmar på full styrka och så kraftigt lyse behöver inte jag, i alla fall inte till och från jobbet.
Men jag har också cyklat med min MTB ett par kvällar med full lyskraft.
Man får också komma ihåg att det är kalt ute och det brukar också dra ner batteriets kapacitet.
Men som sagt hittills har jag bara laddat det en gång.
Läs mer här:

Mot alla odds

Jag bara älskar de här hjältarna...
Missade ni avsnitt 3?
Lugn här är det,  Klicka här

Ett litet glasögontips.

Ta en droppe diskmedel eller tvål på en trasa och gno in skid-/motorcykelglasögonen, torka dem sedan rena och fina.

Den lilla tvålhinnan motverkar imma, men är man mycket varm i sträng kyla då immar det igen i alla fall.

Men som sagt det hjälper lite..