Mot Trolltungan

Fortsättning dag 6.
Containermannen räddade situationen

Det sög i vaderna, notera den brantare stigningen längre upp.

Jag kan inte säga att jag var helt övertygad om att det var ett korrekt beslut att vandra till Trolltungan.
Det som talade för att vi skulle göra ett försök var att: vi ville komma till Trolltungan och se hur det ser ut, vi ville vandra och vi hade ju semester och var där för bland annat den anledningen.
Det som talade mot oss var: att vi var dåligt förberedda (vi packade ryggsäckarna snabbt innan vi gick), motivationen var lite blandad Erik ville inte gå medan Linnea hade Trolltungan som sitt mål.

Efter krönet längst upp så fortsätter linbanan en bit till.

Nu var vi i alla fall på väg och vi valde trappan vid linbanan.
Erik var jätteduktig, först ville han inte gå och absolut inte på trappan, men han försökte och gjorde det jättebra. Jag tror faktiskt att han övervann lite av sin höjdrädsla och växte med uppgiften.
Vandringen på linbanan:
Om jag ska beskriva vandringen upp till Trolltungan via linbanan så kan jag säga att först var det cirka 100 meter ganska flack stigning, därefter blev det ungefär lika brant som en normal trappa. Trappa är egentligen fel att säga det är mer reglar eller plankor som är fastspikade på tvären och man vandrar 2 till 4 meter ovanför marken.
Det finns en vajer att hålla i.
Under vandringen blev vi riktigt varma och svettiga, men vi stannade och tog lite mellis och drack mycket vatten.
Trappan tar cirka 45 minuter att gå, stigen tar upp emot det dubbla.
När man gått cirka 35 minuter blir det riktigt brant och stegen är mycket sämre där, det känns nästan som att klättra på en stege. Nu närmar man sig krönet och lurar sig själv, det är nämligen så att efter krönet planar linbanan ut sig, men fortsätter uppför en bit till.
Slutsatsen är att nästa gång kommer vi också gå upp via linbanan.

Här har vi vandrat 1/3 av linbanan. Här ser ni även hur stegen såg ut där de var som bäst.

Väl uppe på fast mark hade vädret blivit lite sämre och vindar drog med sig regnstänk i luften.
Det var mycket folk som hade samma mål som vi.
Erik fick ont i vristen och vi trodde att han hade fått skavsår eftersom han beskrev smärtan som ett sådant. Vi satte på ett plåster och gick vidare.

Linnea och Erik

Efter stund klagade han åter. Eftersom vi hade pressat honom (ja det kändes faktiskt så) att vandra ända upp hit så fick Erik bestämma om vi skulle fortsätta. Det ville han och vi vandrade vidare.
Nu var klockan snart 13.00 och det började bli dags för mat.
Vi såg en stor stenbumling några hundra meter framför oss där vi kunde söka lite lä för att värma lite mat.

Längre än så här kom vi inte den här gången, efter maten vände vi åter.

Vägen dit tog lång tid att gå. Nu hade Erik så pass ont i foten att jag förstod att vi inte skulle kunna ta oss fram till Trolltungan. Men innan jag sade något åt vi frystorkad mat under tiden tilltog regnet.
Till slut sa jag att vi var tvungna att avbryta vandringen och vända tillbaka. Alla blev besvikna även Erik men mest Linnea. För henne betydde det att hon inte skulle nå målet som han hade med hela resan. Jag kände mig mycket illa till mods och kände mig som en riktig svikare. Men som det såg ut nu så hade vi inga andra val, Erik kunde inte gå vidare.

Linnea förstod varför vi var tvungna att vända, men hon kunde inte låta bli att bli ledsen.
Men då kom "Containermannen" och gjorde så att vi alla skrattade så vi höll på att pissa på oss:)
Jag drog på mig bivanoracken över hela mig och ryggan för att få skydd mot regn och blåst och vips hade jag förvandlats till superhjälten "Containermannen". Susanne började skratta hejdlöst varpå Linnea och Erik ser min utstyrsel och börjar skratta så de vrider sig.
Snacka om att gå från gråt till skratt på en sekund. Tydligen såg jag lite lustig ut i mitt regnskydd och det bjöd jag gärna på för att lätta upp den tunga situationen som var nyss.

Bitvis öppnade sig skogen och bjöd på fin utsikt på tillbakavägen.

Containermannen tog täten tillbaka och vi skrattade nästan hela vägen tillbaka till bilen.
Nu valde vi att gå stigen nerför, den var lång, blöt, slingrande och bitvis mycket brant.
När vi kom ner till bilen tog vi en titt på dammen och körde vidare norrut, upp till Kinsarvik.

Vandringen börjar vid Skjeggedal, det blå strecket är linbanan, det röda är vandringsleden. Trolltungan ligger till höger på kartan efter markeringen av hyttan.

Med färsk lax i stekpannan avrundade vi dagen med flaggan i topp, trots motgångar. Här tältar vi på Kinsarviks camping.

Ps: ska försöka få ett bilbevis på Containermannen från Susanne som hon tog med sin mobilkamera.

#trolltungan