Som ni vet så slutar ju allt när det är som roligast, så också det här ovädret.
Vi bestämde oss för att fara vidare, Erik o jag kom överens om att det här badet skulle vi aldrig glömma.
Vi frågade oss vidare ner mot Askersund. Där var det dags för hamburgare, gott.





När vi satt och åt var det färdigt för lite mer regn, vi sökte skydd i ”Snäckbåten” i avvaktan på uppehåll.
Där fanns det mycket kul att titta på för en stensamlande 8 åring (de har massa snäckor och fina stenar där).





Tillslut kom vi därifrån och regnet var sedan länge borta.
Nu körde jag lite fel igen. Det berodde inte på kartan den här gången utan han som läste den.
Men på det här viset fick vi se lite av Tivedens naturreservat.
Snart var det dags för skyfall nummer tre.
Himlen var kolsvart framför oss och jag missbedömde avståndet och körde in i regnet innan vi hade fått på oss regnkläder.





Innan jag fått på en ledlös unge med alldeles för stora kängor sitt regnställ, så var det min tur.





Då var jag redan blöt, regnet hällde ner. Klantigt! Hade jag bara stannat någon minut innan så hade vi klarat oss bra.
Men men…
Efter slingriga vägar kom vi fram till ett litet samhälle, där stannade vi till vid en mack för att, just det, fråga efter vägen.
Strömmen hade gått efter ett åsknedslag men det hade slutat att regna.
-Rakt fram sedan är det bara att följa skyltarna, förklarade de på macken.
Bara två mil kvar, skönt.
Vid en ICA skulle vi proviantera men de hade stängt pga blixten slagit ut kassorna.
Så vi for vidare.
Nu var det dags igen för skyfall och hagel, satan vad det regnade och åskade.
Under allt smatter på hjälmen försökte jag fundera hur farligt det är att köra motorcykel när det åskar, i bilar är man ju säker men troligen inte på hojen.
Sen tänkte jag att om jag stannar så regnar det lika förbannat det fanns inget att söka skydd under och blixten kan ju träffa oss där med.
Så vi puttrade på lite försiktigt.
Då lystes plötsligt himlen upp till vänster om oss samtidigt som en fruktansvärd smäll dånade i våra öron.
Blixten slog ner bara några tiotal meter från oss.
Då kände man sig liten.
Hagel studsade mot oss och de var stora som tummnaglar.