Fortsättningen...

Förstår inte vad Linnea menade med att jag ”snarkade” (läs repet i MC-Folket).

Klockan ringde 06.00, ungefär samtidigt som byggarbetarna bredvid vår hytt slutade sitt nattskift.
De höll nämligen på att bygga eller renovera precis intill vår hytt.
Jag lovar det var inget vanligt fylleslag.
Men det lät som ett.
”Tänkte” att det är skönt att slippa stressa.(därför gick vi upp 06.00).
Då hinner man duscha äta frukost i lugn och ro. Sedan packa hojen.
Vi kom upp till frukost stället, de öppnade 08.00 inte 07.00 som jag trodde. Hm, vad skulle vi göra då!
Trötta och hungriga.
Vi gick ner till hytten och packade lite, sedan gick vi en runda på båten, innan det äntligen var dags för frukost.

Grusad sömn...

Det kändes verkligen skönt att lämna båten och äntligen rulla i väg.
Mot friheten.
Vi gjorde ett hastigt stopp i Helsingfors vid tio tiden, för att ta en bild. Ducati killen från båten vinkade åt oss när han passerade.
Vi hastade vidare ut ur stan och upp mot Jyväskylä.
Det var tvåfilig motorväg och skyltat till 120 km/h.
Vi låg och marschade i rekommenderad hastighet för att sluka mil.
Ren transport.
Vi stannade först några mil innan Jyväskylä för att tanka och äta.
Det var varmt och skönt och den frystorkade maten smakade bra.
Man blev lite dåsig på eftermiddagen.
Vägarna var raka, platta och ganska tråkiga.
Till slut var vi tvungna att stanna för att vila.
En stor hög med grus fick duga.
Jag somnade en liten stund, det var skönt.
Efter ytterligare några mil tog vi lite mellis i skogen. Kaffe och blåbärssoppa.
20.15 på kvällen stannade vi för att tanka. Vi var då riktigt hungriga.
Så vi bestämde oss för att köpa varsin hamburgare.
Servitrisen kunde varken engelska eller svenska.
Linnea pekade på en bild föreställande en smaskig hamburgare.
Det visade sig att rätten var vegetarisk. Typiskt!
Jag fick Linneas halva och hon blev inte vegetarian den dagen heller.
Vi (eller jag) hade hoppats på att komma upp till Oulu första dagen. Men insåg snart att det började bli sent.

Nu sökte vi ett tältställe.
Var ute någonstans i blåbärsriset och kika men det var så jäkligt med knott att vi flydde stället.
På en fin grusväg svängde vi av och följde den några km.
Perfekt inga knott!
Här slog vi upp tältet, bara 5 mil från Oulu.

Jag fixade kvällsmaten, havregrynsgröt och kaffe/O´boy.
I dagboken står bland annat ”klockan är 23.00 och solen skiner fortfarande”
Det var varmt som tusan men vi sov gott.
Vad Linnea än påstår; som att jag skulle snarka!

Dagens etapp 56 mil.

Micke


Posering i Helsingfors


En snabb förmiddags paus


"Exakt" här åt vi lunch.


Första lunchen





Rast redan? Vi gör ju inget annat än fikar o äter.


Blåbärssoppan blandas varsamt


Det här var inget bra tältställe. För mycket knott!




Då blev det kväller...

Första dagen

Solen sken det var 28° varmt onsdagen den 4:e juni kl: 13.30, när vi rullade hemmifrån.
Eftersom packningen var så stram så hade jag bestämt att köra med underställ och fodret i jackan.
Satan vad svettigt det blev.
Vi stannade till vid Linneas skola och sa hejdå åt klasskompisarna. De fick provsitta, testa hjälmen och, fråga lite som:
Ska ni åka på den där, det är ju en cross?
Hur ska Linnea få plats?
Ska ni tälta hela tiden?
Hur snabbt går den?
Osv…

Vi klämde in oss mellan packningen och körde vidare mot Viking line terminalen i Stockholm.
Pust vad varmt..
Ingen grusväg, utan gamla E20 och vägen mellan Strängnäs, stallarholmen och Mariefred och vidare till Södertälje.
I närheten av Mariefred stannade vi för att dricka lite.
Linnea såg redan trött ut och jag funderade på hur det här skulle gå egentligen.
Men vi drack vatten och åt lite nötter.
Sen var det raka spåret till färjan.
I kön träffade vi en finne som körde Ducati. Han hade varit nere på någon stor Ducati träff nere i Europa.
Han tyckte det lät kul att åka till Nordkap. Men han sa att det är jävligt långt dit.
Det skulle visa sig att han hade helt rätt.

Efter att vi baxat in packningen i hytten och jag duschat gick vi upp och käkade av buffén.
Det här var den sista anständiga maten vi skulle komma att äta på nära två veckor. Så det gällde att passa på och njuta.
I tax-free bunkrade vi upp med godis till Linneas stora förtjusning.

Linnea skämdes för mig eftersom jag bara hade understället på mig (på överkroppen) och fleece tröjan var det stora hål i.
Byxorna var nog inte heller så fina.
Hade inte räknat med att vistas bland folk. Vi skulle ju ut på äventyr i obygden.
Dagens skörd av vykort skrevs och skickades.
När solen gick ned gjorde vi samma sak och hoppades på en god natts sömn.

Men icke…


Mat för tio dagar packas...


Varma kläder



Hur ska hon få rum där?


Det gick


Vi sitter som gjutna


Annorlunda skolavslutning


Första stoppet, på väg mot färjan...


Ca +28°


Skrot i förgrunden och Ducati-Finnen


Linnea var lite ängslig i lastrummet.


Våran hytt var längst bort


Bunkragodisögon. - Får den här plats i packningen?



Pinsamma pappa!



Äventyret hägrar




Linnea gör solnedgången sällskap.


Resans första vykort

Packning

Linnea hade tre önskningar som hon ville göra på resan.

1. Besöka treriksröset
2. Hälsa på tomten i Rovaniemi.
3. Gå en hel dag i Helsingfors och titta i affärer.
Jag lyckades övertala henne om att glömma det där med affärerna i Helsingfors (hemska pappa inget roligt får man ha).
Pust! Det var nära.
Men det andra skulle vi försöka hinna med. Och lite till.
Själv hade jag nog inga direkta önskningar, att vi skulle komma upp till Nordkap kändes självklart.
Det var nog mitt mål, även om hela resan var målet, och att få vara tillsammans.
Men hur vi skulle göra sedan efter Nordkapp viste vi inte.
Vi hade planer på att köra kustvägen 17 ner genom Norge, men viste inte om vi skulle orka efter så många mil.
Vi lämnade ganska mycket öppet för improvisation, trotts att vi hade en ”rutt” att utgå från.
Man viste ju aldrig vad som skulle hända.
Det är bättre att försöka och tvingas avbryta än att inte försöka alls.
Ett misslyckande är inte att tvingas avbryta något utan att inte påbörja något. Hm det är ju samma sak.
Nåväl.

Här är bild på ramen till sadelväskorna och vår ”rese rutt” som låg synlig i tankväskan.







En glasklar beskrivning över packningen (inte konstigt att det var lite svårt att hitta grejer ibland).



Bra att ha saker fastsatta med silvertape.



Micke

Rapport

En liten rapport från MTB-turen

I ett strålande solsken gav vi oss iväg kl 9.00 på lördags-morgonen, det var Mattias från Eskilstuna, Jånte från Kumla och undertecknad.
Fransmannen med kompis anslöt vid Bälgviken.

Jag tog täten och var inte riktigt van att ha två cyklister efter mig, jag brukar ju oftast köra själv.
Tempot blev nog därför lite för högt för min del så efter en kvart och en snitt fart på 28 km/h blev det till att ta av sig jackan.
I början kändes det lite som att vara ute på djupt vatten med två rutinerade cyklister i hasorna, med både klassikern och andra långlopp i bagaget.
Men vi hittade snart ett tempo som passade alla (tror jag).
Efter 2 km lämnade vi asfalten och under transporten ner mot Svalboviken korsade vi sörmlandsleden flera gånger.

Efter 2.5 mil var vi framme vid Svalboviken där själva ”starten” var.
1 meter in på leden lägger sig Jånte ner och vilar en kort stund på hojen.
För du ramlade väl aldrig, eller?
Det var nu det roliga började. Punka, kramp i benen såriga vader och andra trevliga händelser.
Givetvis hade vi tid till fika och mackor och det var inte svårt att hitta fina platser.
Jånte drog mest i skogen. Han var nog den av oss som var mest rutinerad och hade bästa konditionen.
Å andra sidan var det nog bara jag som hittade murklor och andra botaniska underverk under vår framfart.

Vid Kvarntorp tog vi lunchrast då hade vi kört 4 mil.
Jag hade kvällen innan kört ut vatten dit, det gick åt en del av den varan under dagen.
En Bullens pilsnerkorv öppnades och avnjöts under ett skönt samtal om framdämpare, växelpartier och babianaschlen.
Mattias berättade om när han simmade Vansbrosimmet i motström för att ta klassikern ett år.
Jånte kontrade med att han cyklade 4 mil om dagen då han ska till och från arbetet. Imponerande.
Efter den här mysstunden var det tungt att komma igång igen, och ömt.
Men när vi drog vidare mötte vi Fransmannen med en kompis som jag tror hette Mark, han var ifrån Kanada eller USA.
De hade kört skåpbil med cyklarna i till Bälgviken och cyklat där ifrån för att möta oss.
Fransmannen tog det lite lugnt (sa han) för han skulle köra enduro dagen efter. Det blev nog inte så lugnt.

Jånte och Fransmannen drog iväg, men av olika orsaker fick de hela tiden vända tillbaka till oss.
På det viset fick de röra på sig lite extra. För egen del räckte det bra att cykla i en riktning.
Fransmannen parkerade cykeln halvvägs upp i ett träd efter en spektakulär vurpa, efter att han skakat lite på armarna var han redo att köra vidare.
-Det är bättre att vurpa med MC förklarar han, då har man mer skydd på sig. Kanske det, jag är inte helt säker.

En punka som Jånte försåg sig med skapade en välförtjänt rast.
Det var när han körde över en spång som luften i backdäcket inte längre ville vara med.
Själv placerade jag armbågen i ett pissmyrebo när jag låg i gräset och tittade på när Han bytte slang.
I Bälgviken hoppade Fransmannen och Mark av och vi drog vidare.
Det blev tätare mellan rasterna och det behövde inte vara mycket uppförsbacke innan jag klev av och gick.
Krafterna sinade.
Det var bara Jånte som drog vidare uppför backarna.
Mattias och jag var nöjda. Helt nöjda!
När vi kom fram till vägen mot Bälgviken, någon km från Skogstorp var det skönt att alla ville ta den hemåt.

Efter 7 timmar hade vi cyklat 5,7 mil varav 3,2 i skogen. Trots att jag var trött så kändes det lite vemodigt att ställa in cykeln. Det hade ju varit en sådan fin dag, skön cykling med bra kamrater.
Nästa gång kanske man skulle cykla sträckan, Svalboviken och hm...

Micke

Hemma

Ja det blev en fin tur, bitvis riktigt tekniskt i ett underbart väder och med trevligt sällskap. Exakt som det ska vara.
7 timmar tog det, phu!
Rapport med bilder kommer under veckan.

Micke

Start

15 min till start, strålande sol!

Micke

Jag var nyss ute och cyklade en liten runda.
På ett ställe (typ dike) där jag tidigare fegat men på slutet lyckats mobilisera tillräckligt med mod för att köra över några gånger.
Den här gången gick det inte lika bra.
Framhjulet sög fast i leran och jag dundrade in i lerkanten med ansiktet före.
Det blev till att spotta blod på resterande sträcka.
Nästa gång ska jag nog fega igen.

Micke