Nu kan jag dö...

..eller rättare sagt, här vill jag alltid leva

Jag var ute och pulsade med snöskorna i dag. Den skogsrundan som kanske tar en timme, tog idag 2,5 timma.
Vad fint det var.
Träden var snötyngda och himlen skiftade i blått.
Jag gick försiktigt så att jag inte skulle ha ner någon snö från grenarna. Jag ville göra så lite spår som möjligt.
Här och där knäcktes en gren på grund av snömassorna. Bergknallar och blåbärsris låg väl dolt under rekorddjupet av snö och här gick jag.
Vad har jag gjort för att förtjäna denna upplevelse?

Jag stannade för att lyssna...

Det var helt tyst.
Och så fantastiskt fint att jag har svårt att beskriva hur jag kände, men så här tänkte jag.
Om jag skulle dö i morgon så kändes det helt ok. Jag menar att livet kan inte bli så mycket bättre än det var just där och då.
Nu vet jag att det kommer fler liknande tillfällen (förhoppningsvis) och de vill man ju vara med om.
Men jag tror det är viktigt att känna efter och se hur det är där man är för stunden.
Den här stunden var alltså helt magisk för mig.

 Nu hoppas jag på fler magiska stunder :)