Dubbad dingo med kolik

Äntligen lite fint mc-väder, då gäller det att passa på.



Bytte bromsarna samtidigt som vinterdubbade däcken monterades, spände kedjan lite också när jag ändå var i farten.
Annars är den nyservad sedan i höstas.
Batteriladdaren hade stått på några dagar och det var nog bra men den ville ändå inte starta.
Det är klart att hojen har ju stått ett tag, sist jag körde var nog i augusti eller september, så det var ett tag sedan.
Därför hade jag inte några större förväntningar.
Jag körde med startmotorn och sedan med kicken men den tände inte det minsta.
Jag var kall om fingrarna efter bromsbyte och hjulmontage och batteriet tog fort slut så jag lät hojen stå till nästa dag (för att självläka).
Nästa dag, söndag:
Fylld med nya krafter gav jag mig ut för att göra ett nytt försök.
Men inte heller den här gången lät det som att det fanns någon gnista.
Bäst att kolla stiftet.



Bort med tank och dyna och slutligen stiftet, men jodå, nog var det en gnista på stiftet, däremot var det lite surt.
Bra med uteslutningsmetoden.
På med grejerna i gen.
Och nu gick det bättre, kickade i gång den på tredje kicken.
Äntligen!
Jag kan inte säga att den spann som en katt, snarare frustade och hostade den som en dingo med kolik.
Hur som, så var det skönt att åka en sväng.



Dubbdäcken ger ett otroligt fäste, på bra vintervägar eller is är det som att köra på räls.
På bar asfalt är det däremot som att köra med punktering.
På styret monterade jag styrmuffar, ett bra sätt att hålla fingrarna varma utan att använda för klumpiga handskar.



Det blev bara en kort tur den här gången, men nu vet jag att ”dingon” är vaken och redo för nya vinterturer.

Ps: Kolla glykolen i flaskan, helt frusen som ismos. Inte bra!